Nunasvaara – Njunisvárri

Den sista tystnaden

När jag tänker på vad en gruva utanför Vittangi skulle betyda för mig så handlar det i nuläget mycket om förlusten av tystnaden. Och hur min jakthund skulle reagera på nya ljud i samband med sprängningar och muller vid en exploatering av Nunasvaara, som ligger så nära våra jaktmarker.
Dessa ljud skulle vara hörbara många mil åt alla håll och många djur oroas och uppfattar sådant som åska och fara för brand i skogen. De lever naturligt i en i övrigt tyst naturmiljö och är psykiskt stabila för allt utom detta med åska.
Min hund är en Norrbottenspets och han slutar helt fungera i jakten under de dagar på förhösten då åskan går. Många nordliga ursprungliga spetsar är på samma sätt och kan även ha svårt för röken från t ex kaffeelden. Rädslan för elden är djupt nedärvd hos dessa taigans djur och dom vet vad den kan betyda.
Jag har haft flera Norrbottenspetsar och bott på ett flertal ställen i Västerbottens och Norrbottens inland där olika former av exploatering pågått. Det har ofta inneburit dessa åskliknande ljud som hundarna alltid uppfattat som hotfullt, och vi har tillsammans fått acceptera att vår tillvaro så ofta har ändrats.
Endast på en plats är det fortfarande så gott som tyst och det är här allra längst i norr. Strax ovanför Vittangi finns Europas sista vildmark med vidsträckta barrskogar och fjällområden. Här rinner också Sveriges kvarvarande ej utbyggda vattendrag, Kaitum, Kalix, Torne, Vittangi och Lainio älvar med framtidens livsviktiga dricksvattenreserver.
I skogsdelen av Kiruna, Gällivare och Pajala kommuner är i princip alla naturskogar avverkade av storskogsbruk och det är endast i fjällnära naturreservat som riktig urskog finns kvar. Ett sådant reservat, ”Torneträsk-Soppero naturreservat” med 3371 km2 fjällurskog och lågfjäll, ligger norr om Torneälven och Vittangiälven. Reservatet gränsar i söder till Nunasvaaraområdet och de övriga platserna där gruvprospektering pågår. Detta är Sveriges näst största naturreservat, lika stort som landskapet Blekinge.
Här härskar fortfarande tystnaden och det är än så länge den naturliga åskan som rullar över bergen. I dagar kan man vistas ostört i en nästan väglös ursprunglig miljö som blivit mycket sällsynt och exklusiv.
Detta är den absolut sista tystnaden i barrskogarna nedanför fjällen och nu planeras det gruvor även här, med allt som följer med dessa.
De senaste somrarna och höstarna har mineralsökningsflygplan kryssat över hela området på låg höjd och rutat in kilometer för kilometer. Någon betalar för detta och räknar med att få tillbaka sina investeringar, medan kolonialstaten Sverige är tillbaka i de gamla gängorna och ger tillstånd.
Måste verkligen exploateringarna göras här i den sista tystnadens skogar? Behöver människan i jakten på lönsamhet och utveckling sätta sina spår här för all framtid? Hur än tiderna verkar se ut så måste det nu sättas en gräns för det behovet.
Det sista tysta barrskogsområdet måste skyddas inför framtiden mot exploatering så att vi kan få fortsätta uppleva hur det låter!

Olle Thoors, fågeljägare och tystnadsälskare