Omställning utan rättvisa är fortsatt kolonialism

Kolonialism handlar inte bara om vapen och flaggor – den kan ta formen av gruvor, infrastruktur och osynliggörande, med hänvisning till ”nationellt intresse”. Det sker här och nu.

I Kiruna flyttas en hel stad. Hus demonteras, kvarter ritas om, minnen packas i kartonger. Men frågan är inte bara var byggnader ska ta vägen – utan vem som får offras för utvecklingens skull.

Samtidigt beviljas gruvbrytning intill Vittangiälven – byns livsnerv och en av få ännu outbyggda älvar – trots lokala protester. Argument som att ”det bor ju inte så många där” visar på kortsiktighet och ansvarslöshet. När vatten förgiftas hotas bär, svamp, grödor, djur och människors möjlighet till självhushåll urholkas. I tider då krisberedskap diskuteras i skuggan av krig i Europa blir frågan om lokal försörjning ännu mer akut. Beslutet om grafitgruvan i Nunasvaara/Njunisvárri drabbar samiska renskötare, tornedalingar och bofasta familjer – människor som brukat dessa marker i generationer, långt innan staten drog gränser och formade identiteter. Kulturarv är levda praktiker, språk och kunskap.

Och historien upprepar sig. Under 1900-talet dämde vi älvarna i norr för industrialiseringen. Idag producerar regionen merparten av landets vattenkraft, men möts av orimligt höga och skenande elpriser. I ett subarktiskt klimat är värme inte en valbar konsumtion. När elproducerande regioner saknar garantier för rimliga villkor blottläggs en obekväm sanning: Norrland behandlas fortsatt som en resurskoloni. Naturen tas i anspråk, värden exporteras, kostnaderna stannar. Nu sker samma mönster i den gröna omställningens namn: batterimineral, ny industri och infrastruktur pressas igenom med ”nationellt intresse” som argument. När regeringsbeslut tillåts gälla omedelbart trots överklaganden urholkas rättsstaten. Människor och livsmiljöer blir förhandlingsbara. Amnesty kallar detta kolonialism i modern form: mänskliga rättigheter sätts åt sidan när ekonomiska och statliga intressen prioriteras. Kolonialism som byter språk – inte logik och konsekvenser.

Insändare i Haparandabladet 4 mars 2026

”Nationellt intresse” får inte bli frisedel för att åsidosätta mänskliga rättigheter, skriver insändarskribenten. Foto: Privat

Politik behövs:

• Regional elpriskompensation som ger rimliga villkor.
• Stärkt lokalt och urfolksbaserat veto i tillståndsprocesser.
• Reform av elmarknaden där försörjningstrygghet, klimatansvar och regional rättvisa väger lika tungt som lönsamhet.
• Resursrättvisa: skatteintäkter och värdeskapande från naturresurser bör återföras till det lokalsamhälle som bär konsekvenserna.

”Nationellt intresse” får inte bli en frisedel för att åsidosätta mänskliga rättigheter. Människor är inte uppoffringsbara resurser. Samiska, tornedalska och bofasta liv är inte randanmärkningar i en nationell kalkyl. Kulturarv är inte en kostnadspost. Vatten är inte en förbrukningsvara. Det här är inte hållbar omställning – det är konfliktmineraler och kolonialism i grön förpackning. När rättigheter förhandlas bort, politiken brister och juridiken tappar modet måste någon annan bära sanningen, Det är här konsten, kunskapen och civilsamhället behöver träda fram – inte so dekoration, utan för att synliggöra det som reduceras till fotnoter i en dom eller staplar i en utredning. Konsten kan göra statistik till kropp och paragrafer till erfarenhet – och påvisa hur allt lämnar spår – i landskapet, i relationerna, i generationerna. ”Kolonialism är inte historia. Det är ett arbetssätt. Frågan är inte vad som byggs – utan vem som offras, och vem som förväntas bära tystnaden”

Frågan är inte om Sverige ska ställa om – för det behöver vi. Frågan är om omställningen skall bygga på mänskliga rättigheter -eller på ännu en generation som får betala priset. Sorg som inte får sörjas går i arv. Men det gör också motstånd.

GlesbygdsDivan

Carina Henriksson

”Mångfald föds i motstånd”

Åsa Larsson Blind, ledamot i Sametinget, kräver respekt för urfolksrätten i den gröna omställningen. Foto: Maria Dahlgren

Grön omställning och säkerhet kräver respekt för urfolksrätten

Europa befinner sig i ett avgörande skede. Säkerhetspolitiken har skärpts, den gröna omställningen accelererar och EU betonar behovet av att bli mer självförsörjande på kritiska mineraler. Det menar Åsa Larsson Blind, ledamot i Sametinget.

Mot bakgrund av kriget i Ukraina, sårbara globala leveranskedjor och ökade geopolitiska spänningar fattas beslut i högt tempo. Men just när trycket ökar måste grundläggande principer hållas fast vid. Mänskliga rättigheter – inklusive urfolks rättigheter – kan inte göras till ett hinder som ska rundas i jakten på snabba lösningar.

I den politiska debatten framställs det allt oftare som om mänskliga rättigheter står i konflikt med säkerhet, klimatpolitik och industriell konkurrenskraft. Denna motsättning är falsk. En ny rapport från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, visar att respekt för mänskliga rättigheter inte försvagar ekonomisk utveckling eller konkurrenskraft. Tvärtom pekar forskningen på att verksamheter som tar rättigheter på allvar blir mer stabila, mer effektiva och bättre rustade för långsiktiga utmaningar.

Denna slutsats är central i den europeiska diskussionen om mineraler och råvaror. EU:s ambition att säkra tillgången till strategiska mineraler är begriplig. Men självförsörjning kan inte bygga på att rättsstatsprinciper, urfolksrätt och lokalt självstyre sätts åt sidan. 
Om den gröna omställningen ska vara legitim och långsiktigt hållbar måste den också vara rättighetsbaserad.

Ändå ser vi nu motsatta tendenser i Sverige. Beslutet om grafitgruvan i Nunasvaara i Kiruna kommun illustrerar problemet. I ambitionen att snabbt säkra strategiska mineraler har regeringen drivit igenom projektet trots tydligt motstånd från samiska rättighetsinnehavare, kommunen och miljöorganisationer. Invändningar om mänskliga rättigheter avfärdas ibland som naiva eller verklighetsfrånvända. 

Men här finns skäl att stanna upp och fråga sig vad som faktiskt skiljer Sverige från andra gruvnationer.
Det Sverige ofta lyfter fram internationellt är att vi är ett demokratiskt land som respekterar mänskliga rättigheter, och att gruvverksamhet därför bedrivs under höga krav på rättssäkerhet, miljöhänsyn och samhällsansvar. När utländska bolags intressen tillåts väga tyngre än samiska rättigheter, kommunalt självstyre och miljöaspekter riskerar denna självbild att urholkas. 
Då uppstår en nödvändig fråga: var går gränsen – och vems mänskliga rättigheter anser vi att det är acceptabelt att åsidosätta?
Samerna är Europas enda erkända urfolk. Våra rättigheter till mark, vatten, kultur och näringar är skyddade genom internationell rätt och gäller även i tider av säkerhetspolitisk oro och industriell omställning. Erfarenheterna från Sápmi visar att exploatering utan respekt för samiska rättigheter leder till konflikter, rättsprocesser och förlorad legitimitet – vilket i praktiken försenar projekt och ökar kostnader.

Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att behandla mänskliga rättigheter som ett hinder i kris och omställning. Eller så gör vi dem till en integrerad del av säkerhets-, närings- och klimatpolitiken. Att värna mänskliga rättigheter – inklusive urfolksrätt – är inte ett hinder för säkerhet eller grön omställning. Det är en förutsättning för ett demokratiskt, rättssäkert och långsiktigt hållbart samhälle.

Åsa Larsson Blind, ledamot Sametingets styrelse

NSD Debatt 2026-02-06

Vissa uppenbara osäkerheter har tillkommit för just denna detaljplaneprocess. Vad är det för ansökan som Talga lämnade till EU-kommissionen och fått klassat som ett så kallat strategiskt projekt? Någon insyn i denna ansökan har EU-kommissionen ännu inte medgivit. Kan länsstyrelsen i Norrbotten verkligen ges uppgiften? Just denna länsstyrelse anses av en byggplansexpert som faktiskt jävig. Skall denna detaljplan medge/möjliggöra drift i en eller fyra gruvor? Den frågan har vi ännu inget svar på eftersom ansökan till EU inte har gjorts offentlig.

Vi har hela tiden hävdat att en detaljplan för området där Talga vill öppna fyra gruvor absolut måste vara annorlunda än den som bara avser ett gruvhål. Den ursprungliga detaljplanen avsåg ett gruvhål. Frågan är i högsta grad relevant då Talgas högsta ledning offentligt i vintras medgav att planen för grafitbrytningen innefattade fyra gruvor.

Nu skall alltså regeringen fatta beslut att anta en av länsstyrelsen föreslagen detaljplan i Kiruna kommun. Regeringen tycks vara drabbad av ett oerhört behov av att visa handlingskraft. De som uppenbarligen skall imponeras är de som hävdar den så kallat gröna omställningens omättliga behov av nya gruvor. Beslutet tas då på bekostnad av omistliga naturvärden, lokalsamhällens oro för miljö och klimatet och inte minst rennäringens fortsatta överlevnad. Panikbeslutet är absolut fel tycker vi.

Björn Lundquist, medlem i Naturskyddsföreningen

NSD Debatt 2025-06-23

”Staten kör över en hel kommun i jakten på mineraler”

”När regeringen för första gången överprövar en kommuns nej till detaljplan, och öppnar för en gruva – mot vår vilja – är det inte bara ett angrepp på det kommunala självstyret. Det är också en signal om att miljöhänsyn, urfolksrätt och rättsstatens principer kan åsidosättas i klimatmålets namn. Om detta accepteras – vem står näst på tur? skriver tre Kirunapolitiker.

Regeringens beslut att överpröva Kiruna kommuns nej till detaljplan för Talgas planerade grafitgruva i Nunasvaara är historiskt. För första gången sedan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987 har staten ingripit och satt en kommunal planprocess ur spel. Detta är ett allvarligt ingrepp i det kommunala självstyret och underminerar tilltron till att omställningspolitiken sker på rättssäkra och demokratiska grunder.

Kiruna kommun, och andra kommuner i Norrbotten, har under lång tid tagit betydande ansvar för Sveriges mineralförsörjning. Men efter noggrant övervägande har kommunen sagt nej till gruvprojektet i Nunasvaara. Beslutet baseras på en analys av de potentiella konsekvenserna för lokal samhällsutveckling, miljö, renskötsel och samers rättigheter. Att staten nu väljer att köra över detta beslut underminerar inte bara lokal demokrati, utan sätter även miljö- och sociala hänsyn på undantag.

För första gången sedan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987 har staten ingripit och satt en kommunal planprocess ur spel

Det finns ett starkt och växande motstånd mot gruvprojektet, inte bara från invånare i Vittangiområdet, samebyarna och andra delar av kommunen. Naturskyddsföreningen har dessutom begärt rättsprövning hos Högsta förvaltningsdomstolen. Oron är stor över påverkan på vatten, naturmiljö, hälsa och livskvalitet i området, men också över att beslut fattas långt bort, utan respekt för dem som faktiskt lever med konsekvenserna.

Nunasvaara ligger centralt för renskötseln, en verksamhet av avgörande betydelse för den samiska kulturen. Samiska företrädare har kritiserat projektet och beskriver utvecklingen som ”grön kolonialism”– där klimatmål används för att rättfärdiga exploatering av samisk mark, utan samtycke. Det är en stark formulering, men tyvärr berättigad.

Beslut fattas långt bort, utan respekt för dem som faktiskt lever med konsekvenserna

Sverige har folkrättsliga åtaganden att respektera samernas rätt till inflytande och skydd av sina traditionella marker. Dessa åtaganden får inte sättas ur spel i jakten på råvaror som ger kortsiktiga ekonomiska vinster och målar upp en ”grön omställning” som inte lever upp till namnet. Samtidigt som regeringen driver på för en omställning i form av ökad industrialisering, riskerar man att skapa en situation där de som redan bär den tyngsta bördan, samiska samhällen och andra lokalsamhällen i norr, också betalar det högsta priset.

• Sanna Inga Poromaa, gruppledare, Vänsterpartiet Kiruna.
• Åsa Larsson Blind, gruppledare, Sámelistu Kiruna.
• Lisa Forsberg, gruppledare Feministerna Kiruna

Ministern och den falska matematiken

Ebba Busch smutsar ner den gröna omställningen genom att köra över Kiruna kommuns planmonopol, skriver Ulrik Lidström, Motståndsgruppen.

”Tar man klimatfrågan på allvar och vill se fler arbetstillfällen, då måste man börja älska gruvor” säger Ebba Busch.

Nej, vi måste inte älska gruvor. 

Vi älskar människor och vår natur och vi accepterar gruvor, men inte var som helst.

Talga AB planerar att starta en kolgruva i Nunasvaara tio km utanför Vittangi i Kiruna kommun. Det planerade gruvområdet ligger mellan två älvar, Torne- och Vittangi älvar. Området sträcker sig från älv till älv. Avrinningen sker till båda älvarna. Vittang och andra samhällen nedströms tar sitt dricksvatten direkt från Torneälven.

Grafiten i Nunasvaara är klassad som riksintresse, området är också riksintresse för rennäringen, naturvård och friluftsliv. Torneälven och Kalixälven med biflöden ingår Natura 2000 med syfte att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för naturtyperna, skriver länsstyrelsen i ett remissyttrande till regeringen om bolaget Talgas begäran att Kiruna kommun ska tvingas anta en detaljplan som möjliggör gruvbrytning.

När flera riksintressen krockar så skall en långsiktig hushållning med mark och vatten ha företräde enl. Miljöbalken.

Flera svenska kommuner är kritiska till nya gruvor, så även Kiruna, där kommunen säger ett tydligt NEJ. Anledningarna är bl.a oro för dricksvatten, renskötsel och naturvärden.

Kommunen har planmonopol, det kör regeringen över. 

”Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka”, och ”I Kiruna har vi 1000 lediga jobb och inga lediga bostäder. Det kommer att leda till fly-in-fly-out, vilket bara ger kostnader och inga inkomster till kommunen”, säger kommunalrådet Mats Taaveniku.

”Det här är bäst för folket i Kiruna” säger Ebba Busch till SVT. Vad Kirunaborna tycker, ignorerar Ebba Busch totalt, som vilken kolonial härskare som helst.

Ebba vet absolut inte vad som är bäst för Kiruna, hon verkar inte känna till de intressekonflikter som den gröna omställningen medför. Det är inne i det planerade vattenskyddsområdet för Vittangis vattentäkt som gruvan planeras.

Ingen hänsyn tas heller till rennäringen och de tre samebyarna som drabbas av både störningar och betesmarker kommer att skäras av.

Hur kan reglerna tolkas så olika? I södra delarna av landet används planmonopolet av kommunerna. I Öckerö där kommunstyrelsens ordförande är KD:are har det kommunala vetot använts mot en planerad vindkraftspark 15 km ut i havet, trots 50 arbetstillfällen, men i Kiruna går det bra att köra över kommunens planmonopol. Diktatoriskt av Ebba och regeringen.

Trots att kommunen motsätter sig den planerade gruvan går Ebba på med mantrat ”Ni får ju jobb”.

Vi är inte i behov av jobb. Vi saknar bostäder, vi har en bristfällig vård, tandvården saknar resurser och det är stora brister i äldreomsorgen. Men Ebba går på, ”Man får arbetstillfällen. Man får ett oberoende av Kina och Kongo och man får en ekonomisk tillväxt i Kiruna och i Sverige.”

”Ska det va så svårt att fatta att det är falsk matematik” som Peps Persson sjöng. 

I Kiruna blir det ingen tillväxt, däremot ett hål i den kommunala börsen. Smutsiga rövarfasoner av Ebba och regeringen, vi är riktigt förbannade.

”Hennes uttalanden är stötande för många Kirunabor. Jag skulle kunna säga att jag får väldigt mycket kritiska frågor”, säger Krister Pounu (KD i Kiruna).

Sätt alla fyra planerade gruvor under lupp. En ny bedömning av hela projektet vore kanske det som skulle vara bäst?

Ulrik Lidström – Arbetsgruppen – STOPPA gruvan i Nunasvaara

NSD Debatt 2025-03-13

Debatt. Har grafit spelat ut sin roll i batteritillverkningen?

Det finns alternativ till grafit för batteritillverkning, skriver Ulrik Lidström som ifrågasätter gruvplanerna i Vittangiområdet.

Här i området vill Talga etablera en gruva för brytning av grafit. Foto: Jonny Vikström

31 januari startade förhandlingarna i Mark- och miljödomstolen gällande bolaget Talga AB:s ansökan om grafitbrytning i Nunasvaara utanför Vittangi. Ett känsligt område mellan Torne- och Vittangi älvar som kommer att skäras av från älv till älv pga de planerade gruvorna.

Strategin från Talgas sida att endast söka miljötillstånd för Nunasvaara Södra som är en mycket liten del av fyndigheten som innefattar ytterligare tre gruvor, gör att domstolen inte kan bedöma helheten av de konsekvenser hela projektet kommer att få på den omgivande miljön och de två älvarna. Vår uppfattning är att ansökan måste avvisas och bolaget ska återkomma med en ansökan där hela gruvprojektet ingår, först då kan man få en samlad bild av hur den omgivande miljön kommer att påverkas.

Per-Erik Lindvall, styrelseorförande i Talga AB säger sig vara trygg med det underlag som lämnats till domstolen. Men om man tittar på den naturvärdesinventering (NVI:n) som gjorts för Talgas räkning så borde han ha svårt att sova om nätterna. Den är under all kritik, med stora brister och den följer inte den svenska standarden. 

Den NVI som är gjord presenterar långt ifrån alla naturvärden som finns i området. 

Under sommaren och hösten har några ortsbor och Naturskyddsföreningen varit ute vid området under 14 timmar och inventerat (”letat saker”). 82 fynd har registrerats i Artportalen fördelade på 36 arter. Av dessa 36 arter är i den svenska rödlistan, 6 klassade som hotade i kategorin VU (sårbara), 13 klassade som rödlistade i kategorin NT (nära hotad), 17 arter som noterats finns inte med i rödlistan, men klassas i vissa fall som signalarter. ”Jag är inte ett dugg förvånad över det, -Naturskyddsföreningen brukar hitta saker och ting”, säger Lindvall som tycker att Talga har gjort en ordentlig ”naturinventering”.

”Våra batterianoder är världens grönaste med de lägsta koldioxidutsläppen” påstår Talga.