DN Debatt / Katarina Pirak Sikku: Berättelsen om samerna som makthavare har planerats väl

Publicerad 2026-04-28

Katarina Pirak Sikku. Foto: Eva Tedesjö

Det målas upp en bild av att vi samer girigt lägger beslag på fjällen. När Ebba Busch ifrågasätter rätten till mark och renskötsel känner jag en orm krypa upp längs ryggraden på mig, skriver Katarina Pirak Sikku.

Så kom det, det som har legat på lut en längre tid, nämligen KD:s presskonferens om rennäringen. Narrativet har byggts upp under många år: Samebyarna är makthavarna som stoppar ”andra människors möjligheter att leva, arbeta och bygga sina liv i norr”. Det här har orkestrerats väl i olika forum för att de senaste åren flytta in i de stora kanalerna och slutligen brisera förra måndagen när Ebba Busch föreslog att antalet renar skulle minska och att renskötsel inte längre ska vara ett riksintresse.

Nu ska kontrollen över fjällen tas tillbaka.

Men när förlorade staten kontrollen över fjällen? Var det när de förlorade i Girjas-målet? Och samebyn fick rätt till jakt och fiske på den mark där de sköter sina renar.

Och vad gömmer sig i KD:s vilja att återta kontrollen – är det en omskrivning av SD:s reklamkampanj som pågår i Norrbottens gratis reklamblad ”Riv upp Girjas-domen”?

Den samiska frågan är så infekterad att ingen ens reagerar på att ett parti (möjligen två?) inte respekterar våra domstolars beslut. Var går politikernas gräns? Och var går vår, medborgarnas, gräns? Är kampen för kontrollen över fjällen så stark att vi är beredda att montera ned vår demokrati?

Nu på vårvintern är den tid då jag hade älskat att jobba med renskötsel. Dagarna blir längre, snön smälter och ett nytt liv börjar spira både hos djur och natur. Det är som att renarna vädrar lukten av barfläckar och påbörjar sin vandring, de vet precis vart de är på väg och renskötarna följer med dem. De vill inte att renarna ska stanna för länge i området som beskrivs östan om fjäll och västan om skog. I det här området blir renarna lätt rovdjursmat.

Fjällen är paradiset för renarna. Det är gott om mat och det är här som kalvarna föds och det är också här de ska äta upp sig inför vinterns vedermödor. På hösten får de hjälp ned mot skogslandet där det är bättre överlevnadsvillkor. Det här är ett mer slitsamt arbete och jag är tacksam och glad att jag inte behöver vara med.

I den sameby som jag känner bäst är renskötarna ute i sju veckor för att hjälpa renarna till skogslandet. Där är betet svårt, i Contorta-skog växer ingen lav. Det är inte bara laven som inte trivs, utan skogen ratas även av myror och andra insekter. Contortan introducerades trots kraftiga protester från samiskt håll.

Trots att jägarna är en sådan liten del av befolkningen får de oproportionerligt mycket mediauppmärksamhet. Anledningen är förmodligen att det är en penningstinn och maktstark grupp

Berättelsen om samerna som makthavare säger heller inget om gruvor, skogsbruk, vattenkraft, vindkraft, militär verksamhet, turistanläggningar, skoterleder, eller vandringsleder.

Det låter som om hela Norrbotten jagar och fiskar. Men för att tala det språk som förstås av näringslivet och jägarorganisationerna så jagar cirka 0,12 procent av alla svenskar enligt statistik från den nedlagda Renmarkskommissionen. Trots att jägarna är en sådan liten del av befolkningen får de oproportionerligt mycket mediauppmärksamhet. Anledningen är förmodligen att det är en penningstinn och maktstark grupp. (Det är inte undersköterskan på äldreboendet i Jokkmokk som står på helikopterplattan i Kvikkjokk för att flygas ut för att jaga.

Ebba Busch (KD) anländer till middag på ishotellet i Jukkasjärvi under Sveriges EU-ordförandeskap 2023. Foto: Jonas Ekströmer/TT

När jag lyssnade på Ebba Busch kände jag att en orm började krypa upp längs ryggraden på mig. Jag trodde jag skulle kvävas. Den här reaktionen förstår jag beror på min historia, en historia som är präglad av beslut tagna under en tid då människor delades in i kategorier som sämre och bättre. Min pappa som agades för att han bara kunde samiska när han som sjuåring började skolan. Min mamma som förlorade sina föräldrars modersmål. Min farmor som inte talade svenska trots att hennes familj har rötter i Jokkmokksområdet sedan kyrkböckerna började föras.

Det här är en förlust jag lever med och nu ska min kultur återigen beskäras. I dag är det högerpartier som driver frågan om ”rättvisa” för alla – alla som ska ha tillgång till fjällen.

Som om någon är utestängd? Efter småviltsjakten som infördes 1993 har alla rätt att jaga och fiska i fjällen. Fjällen ägs fortfarande av staten. Efter Kristdemokraternas programförklaring behöver jag omvärdera kristen värdegrund. Det jag är uppvuxen är inte kristet, respekten jag fått lera för det runt omkring oss handlar inte enbart om människans existens.

Samexistensen med landskapet och naturen lyser med sin frånvaro. I min enfald trodde jag att det var kristet att visa hänsyn även till värden som ryms utanför siffrornas värld

I debatten som pågår ryms bara hur vi på bästa sätt ska mjölka mer ur markerna för att gynna kapitalets vinster. Samexistensen med landskapet och naturen lyser med sin frånvaro. I min enfald trodde jag att det var kristet att visa hänsyn även till värden som ryms utanför siffrornas värld.

Det samiska samhället kommer alltid att vara beroende av den svenska statens goda vilja. I Aktuellt sa Sveriges landsbygdsminister, KD:s Peter Kullgren, att han vill minska konflikterna i norr och han nämnde de icke renskötande samer. Den självpåtagna uppgiften att vara problemlösare för det samiska samhälle som han åtar sig – vill jag avskeda honom ifrån. Han har inte mitt mandat. Trots att jag är en av dem som står utanför samebyn.

Vi samer behöver lösa denna konflikt själva. Det är en svår resa, det medger jag, och det är många såriga relationer som ska läkas. Men den processen måste vi ta själva. Det Sverige kan göra är att underlätta för de svåra och smärtsamma samtal vi samer behöver ha.

Det är dags att lyssna på vad vi behöver.

Debatt: Låt inte KD splittra oss!

NSD 2026-04-28

Vi behöver inte välja mellan utveckling och rennäring. Vad vi behöver är att klara av att fatta beslut som håller, både för framtiden och i ljuset av vår egen historia, skriver Vänsterpartiet i Kiruna.

Foto: Linus Nilsson

En debatt om rennäring, markanvändning och riksintressen har tagit fart efter uttalanden av Ebba Busch och Kristdemokraterna om att rennäringen inte bör vara ett riksintresse. De väljer att beskriva rennäringen som ett enskilt intresse som tillåts dominera stora delar av landet och att det gör det svårt att fatta beslut som håller ihop landet. Om man tittar på hur rennäringen fått stå tillbaka till förmån för andra riksintressen, exempelvis gruvor, så är det lätt att se att den bilden Kristdemokraterna målar upp inte stämmer.

Vad de, Ebba och Kristdemokraterna, gör är motsatsen till att hålla ihop landet, de väljer splittring och att misstänkliggöra en folkgrupp som staten Sverige också erkänt som urfolk. Att samerna är ett urfolk innebär att det är fastslaget att de levt och verkat i norra Sverige långt innan staten Sverige blev vad det är idag. Rennäringen är en del av deras rättigheter med grund i både historia och lag. Rennäringen är alltså inte ett enskilt intresse och inte heller vilken näring som helst utan en bärande del av det samiska folkets liv och kultur. Trots det så målas det upp en bild av att rennäringen står i vägen för samhällelig utveckling och demokrati, trots att det är just demokratiska rättigheter som attackeras.

I debatten lyfts ofta jakt-och fiske som ett argument för att ta bort rennäringen som riksintresse men att försvaga rennäringens ställning kommer inte i sig att stärka dessa intressen. Vad som däremot underlättas är annan markanvändning, som prospektering och gruvverksamhet.

Vad Kristdemokraterna vill göra är att helt enkelt ta bort rennäringen från förhandlingsbordet när det gäller utredningar om markanvändning, tillståndsprocesser och avvägningar för nya gruvor genom att försvaga samernas rättigheter.

Vad de nu har gjort är att påbörja en process för att osynliggöra vad som faktiskt står på spel, samernas rättigheter, minoriteters rättigheter och våra möjligheter att leva och verka i norra Sverige när rikedomar tas upp ur vår mark och vinsten går söderut.

Ebbas och hennes kristdemokraters uttalanden visar hur långt de är beredda att gå för en fortsatt kolonisering av den här delen av landet. Det handlar inte bara om markanvändning utan om hur en stat historiskt har tagit kontroll över mark och resurser i norra Sverige, och hur dessa strukturer fortfarande påverkar dagens beslut.

Vårt parti, Vänsterpartiet, står på norra Sveriges och minoriteternas sida och vill se ett stärkt grundlagsskydd för de nationella minoriteterna, vi vill att de ska ges möjlighet att medverka i beslut och ta tillvara sina intressen inom samtliga samhällsområden. Vi vill också att det tillsätts en utredning om urfolksstatus för tornedalingar, kväner och lantalaiset för att stärka den gruppens ställning gentemot svenska staten.

Vi vill också att kommuner och regioner där värdefulla naturresurser produceras får en ekonomisk kompensation.

Kristdemokraternas utspel handlar inte egentligen om rennäringen utan om att skapa splittring för att ostört kunna fortsätta sin exploatering och kolonisering.

Vi behöver inte välja mellan utveckling och rennäring. Vad vi behöver är att klara av att fatta beslut som håller, både för framtiden och i ljuset av vår egen historia.

Sanna Inga Poromaa Vänsterpartiet Kiruna / Birgitta Morian Kron Vänsterpartiet Kiruna / Jenny Mäki Vänsterpartiet Kiruna / Carolina Gustafsson Vänsterpartiet Norrbotten

”Vi kan leva utan mineraler – men inte utan rent vatten”

Att tro att politikerna som vill begränsa det samiska folkets inflytande, bryr sig om folk i Norrland, är inte bara naivt, utan på gränsen till dumhet, skriver insändarskribenten ”Jägaren”.

”Jag bor inte här för att stirra ner i ett gruvhål. Jag bor här för skogen, för tystnaden och för naturen”, skriver insändarskribenten ”Jägaren”.

Foto: Elin Backlund

Anledningen till att politikerna vill begränsa samernas inflytande är för att kunna tillåta rovdrift. Gruvor, skövling av skog, tillgången på resurser som kan tas ner till södra Sverige. Hur mycket jakt tror ni det kommer finnas kvar efter att gruvorna förstört all skog och natur som ni säger er värna om? Vilka djur vill leva i gruvhål och på kalhyggen? Bland förorenat vatten och bland stigar där turisterna lämnar engångsgrillar och fimpar? 

Hur kommer det sig att marken i norr ska vara tillgänglig för alla? Alla turister, människor från andra länder ska kunna köpa jaktkort och härja utan konsekvenser. Jag får inte åka söderut och jaga hur jag vill. Bolag från andra länder får fritt komma in och förstöra. För att sedan när pengar och resurser är slut, lämna utan ansvar. 

Det är vi som bor här som får ta konsekvenserna. Det är våra vatten som blir förstörda. Våra marker som dör. Våra djur som försvinner. Jag ser hellre att jag får några dagar mindre jakt per år, än att markerna hamnar i händerna på politiker som enbart ser pengar. 

Ebba Busch bryr sig inte ett dugg om vem som får jaga. Hon använder detta som fyr på brasan som delar upp oss i norr. Att vi inte kan stå enade mot en politik som sliter söder vår del av landet. Det pratas om grön omställning. Det behövs mineraler för att ställa om. För att elektrifiera. Men ingen pratar om vad som behövs för att återvinna mineralerna vi tar upp? Mineralerna som faktiskt inte går att återvinna som det ser ut nu. Som kommer ta slut. Som kommer kräva att vi sliter sönder jorden mer och mer. 

Vi kan hitta sätt att leva utan mineraler. Men vi kan inte leva utan rent vatten, utan djuren och utan träden. Vi måste prata om att hitta nya vägar att komma framåt. Inte hitta nya och fler vägar att förstöra. ”Det skapar arbetstillfällen” säger de, men hur länge? Och till vilket pris? 
Utländska bolag som tar all vinst någon annanstans. Blomstrar Pajala? Hur mycket pengar har gått tillbaka in i samhället? Hur mycket pendlade, utländsk arbetskraft tar pengarna från Norrland? Sverige ger praktiskt taget bort sin mark, sina resurser och sin natur men för vad? 

Facebook fick bygga hallar i ett naturområde i Luleå, som skulle vara skyddat. För att få billig el och nästan gratis värme. Hur många arbetstillfällen har Facebook i Luleå skapat? Hur mycket pengar har kommit åter till samhället. Hur mycket billig el har getts bort? Som hade kunnat generera massor till samhället. 

Det här handlar inte ens om samernas rätt. Det handlar om Norrlands rätt. Jag bor inte här för att stirra ner i ett gruvhål. Jag bor här för skogen, för tystnaden och för naturen. Det gör mig inget att jaga några dagar mindre per år om jag får behålla en skog att ströva i. Och fjäll att vandra på. Låt inte politiker från andra sidan landet, splittra oss, medan dom säljer ut oss och vår del av landet till reapris.

”Jägaren” NSD 2026-04-28

Ny generation vid renhagen. Foto: Anton Hennix Raukola

Insändare 2026-04-27  NSD

Mitt hjärta gråter när makten ställer oss mot varandra

Jag är tornedaling, en del av mitt folk väljer att kalla sig kväner eller lantalaiset– vi är en av Sveriges fem erkända nationella minoriteter. Jag kan inte tiga och se på. Det som sker nu påminner om orden från en av Europas mörkaste tider: ”När de kom efter våra grannar sa vi inget. När de kom efter oss fanns ingen kvar att protestera.”

Mitt folk och det samiska folket bär på en gemensam historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Våra band är inte ytliga – de är djupt rotade. Vi handlade med varandra på jämbördiga villkor, långt innan staten gjorde anspråk på kontroll och vinning. Birkarlarna blev lappfogdar, och den balans som en gång fanns rubbades.

Men banden mellan oss bröts aldrig.

Vi jagade vildren tillsammans och samsades om fiskesjöar. Våra liv flätades samman i ett ömsesidigt beroende och förtroende. Verdisystemet levde vidare mellan våra familjer och över de av makten ritade gränserna. Vi tog hand om era äldre, era får och getter fann vinterhem i våra gårdar, och ni hjälpte oss med våra renar. Familjer knöt blodsband och förenades. Gränsen mellan ”vi” och ”ni” suddades ut – till slut fanns bara ett ”vi”.

Därför gör det ont att se hur makten nu försöker ställa oss mot varandra. Hur splittring sås mellan människor som i generationer har levt sida vid sida. Ni görs till syndabockar för problem ni inte har skapat, medan de verkliga orsakerna återfinns hos makt och kapital.

Mitt hjärta gråter över myrar, sjöar, älvar, skogar och berg– landskap vars namn och betydelse bara vi fullt ut förstår.

Anton Hennix Raukola, Pajala

Ebba Busch – vad är sanningen om Nunasvaara?

Insändare 2026-04-02 NSD. Ulrik Lidström

Ebba Busch, du talar om Nunasvaara som en nyckel till den gröna omställningen. Men låt oss bortse från retoriken och titta på fakta. Regeringen har beslutat att driva igenom en grafitgruva i Nunasvaara – trots att Kiruna kommun har motsatt sig projektet. För första gången har staten använt lagstiftningen för att köra över det kommunala självstyret i en sådan här fråga. Detta borde i sig väcka oro.

Ni gör ingen seriös avvägning mellan två ekonomiska system. Vad händer om färre internationella besökare väljer Kiruna? Vad kostar det i förlorade arbetstillfällen? Vad är värdet av ett förstört varumärke? Vad är värdet av förlorade betesmarker? Turism och rennäring är beroende av dessa. Ändå saknas dessa kalkyler i regeringens beslutsunderlag.

Nunasvaara beskrivs som Europas största och rikaste grafitfyndighet, vilket är skälet till att projektet prioriteras.

Men samtidigt,
Gruvområdet omfattar upp till hundratals hektar (ca 310–800 ha beroende på avgränsning, och betydligt större om bolaget får som de vill).
Området ligger inom Vittangis vattentäkt, mellan Torneälven och Vittangiälven, där samhällen nedströms tar sitt dricksvatten.
En naturvärdesinventering visar över 2 300 registrerade arter i området, inklusive rödlistade arter.

Detta är inte en obetydlig påverkan. Det är ett massivt ingrepp i ett känsligt ekosystem. Dessutom visar beräkningar att damm från järnmalmsgruvor kan spridas upp till 30–70 kilometer, och eftersom grafit är lättare än järn kan spridningen bli ännu större. Detta innebär att påverkan inte stannar vid gruvområdet, utan riskerar att bli regional.

Till detta kommer vattenfrågan. Gruvdrift kräver avvattning, kemikalier och processer som enligt miljökonsekvensbeskrivningar kan förändra vattenkemin och öka halterna av bland annat sulfat, metaller, uran och näringsämnen. Och detta sker i ett område där:
Torneälven är ett Natura 2000-område.
Människor redan i dag tar sitt dricksvatten direkt från älven.
Gruvområdet ligger inom Vittangis vattentäkt.

Nunasvaara Foto: Ulrik Lidström

Det är svårt att förena med begreppet ”hållbarhet”.

Samtidigt saknas en central del i regeringens argumentation: helhetsbilden. Talga har fått rättigheter till fler fyndigheter i området, med potential att femdubbla produktionen inom en snar framtid, och i ett senare skede ytterligare öka storleken på gruvområdet till ett gigantiskt industriområde, och därmed också öka produktionen ytterligare. Det innebär att Nunasvaara inte är ett enskilt projekt, utan början på en större industriell expansion.

Ändå finns ingen tydlig redovisning av de kumulativa effekterna. Hur påverkas turismen när landskapet fragmenteras? Vad händer med rennäringen på lång sikt? Hur påverkas Kirunas varumärke internationellt?

För turismen och rennäringen bygger på något helt annat än gruvor. Den bygger på naturen. På älvarna. På känslan av orördhet. Och den ekonomiska logiken är en annan: gruvor är tidsbegränsade – naturbaserad turism och renskötsel kan bestå i generationer.

Så, Ebba Busch, här är kärnfrågan: När regeringen väljer att köra över en kommun, exploatera hundratals hektar natur, riskera vattenresurser och öppna för storskalig expansion – var går gränsen?

För det här handlar inte bara om grafit. Det handlar om vilken typ av land Sverige ska vara, ett land som säger sig leda den gröna omställningen, eller ett land som kallar exploatering för hållbarhet. Kiruna förtjänar ett bättre svar än slogans. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Frågan är om du är beredd att lyssna, för det har vi inte märkt av hittills.

Omställning utan rättvisa är fortsatt kolonialism

Kolonialism handlar inte bara om vapen och flaggor – den kan ta formen av gruvor, infrastruktur och osynliggörande, med hänvisning till ”nationellt intresse”. Det sker här och nu.

I Kiruna flyttas en hel stad. Hus demonteras, kvarter ritas om, minnen packas i kartonger. Men frågan är inte bara var byggnader ska ta vägen – utan vem som får offras för utvecklingens skull.

Samtidigt beviljas gruvbrytning intill Vittangiälven – byns livsnerv och en av få ännu outbyggda älvar – trots lokala protester. Argument som att ”det bor ju inte så många där” visar på kortsiktighet och ansvarslöshet. När vatten förgiftas hotas bär, svamp, grödor, djur och människors möjlighet till självhushåll urholkas. I tider då krisberedskap diskuteras i skuggan av krig i Europa blir frågan om lokal försörjning ännu mer akut. Beslutet om grafitgruvan i Nunasvaara/Njunisvárri drabbar samiska renskötare, tornedalingar och bofasta familjer – människor som brukat dessa marker i generationer, långt innan staten drog gränser och formade identiteter. Kulturarv är levda praktiker, språk och kunskap.

Och historien upprepar sig. Under 1900-talet dämde vi älvarna i norr för industrialiseringen. Idag producerar regionen merparten av landets vattenkraft, men möts av orimligt höga och skenande elpriser. I ett subarktiskt klimat är värme inte en valbar konsumtion. När elproducerande regioner saknar garantier för rimliga villkor blottläggs en obekväm sanning: Norrland behandlas fortsatt som en resurskoloni. Naturen tas i anspråk, värden exporteras, kostnaderna stannar. Nu sker samma mönster i den gröna omställningens namn: batterimineral, ny industri och infrastruktur pressas igenom med ”nationellt intresse” som argument. När regeringsbeslut tillåts gälla omedelbart trots överklaganden urholkas rättsstaten. Människor och livsmiljöer blir förhandlingsbara. Amnesty kallar detta kolonialism i modern form: mänskliga rättigheter sätts åt sidan när ekonomiska och statliga intressen prioriteras. Kolonialism som byter språk – inte logik och konsekvenser.

Insändare i Haparandabladet 4 mars 2026

NSD Debatt 17 april 2026

”Nationellt intresse” får inte bli frisedel för att åsidosätta mänskliga rättigheter, skriver insändarskribenten. Foto: Privat

Politik behövs:

• Regional elpriskompensation som ger rimliga villkor.
• Stärkt lokalt och urfolksbaserat veto i tillståndsprocesser.
• Reform av elmarknaden där försörjningstrygghet, klimatansvar och regional rättvisa väger lika tungt som lönsamhet.
• Resursrättvisa: skatteintäkter och värdeskapande från naturresurser bör återföras till det lokalsamhälle som bär konsekvenserna.

”Nationellt intresse” får inte bli en frisedel för att åsidosätta mänskliga rättigheter. Människor är inte uppoffringsbara resurser. Samiska, tornedalska och bofasta liv är inte randanmärkningar i en nationell kalkyl. Kulturarv är inte en kostnadspost. Vatten är inte en förbrukningsvara. Det här är inte hållbar omställning – det är konfliktmineraler och kolonialism i grön förpackning. När rättigheter förhandlas bort, politiken brister och juridiken tappar modet måste någon annan bära sanningen, Det är här konsten, kunskapen och civilsamhället behöver träda fram – inte so dekoration, utan för att synliggöra det som reduceras till fotnoter i en dom eller staplar i en utredning. Konsten kan göra statistik till kropp och paragrafer till erfarenhet – och påvisa hur allt lämnar spår – i landskapet, i relationerna, i generationerna. ”Kolonialism är inte historia. Det är ett arbetssätt. Frågan är inte vad som byggs – utan vem som offras, och vem som förväntas bära tystnaden”

Frågan är inte om Sverige ska ställa om – för det behöver vi. Frågan är om omställningen skall bygga på mänskliga rättigheter -eller på ännu en generation som får betala priset. Sorg som inte får sörjas går i arv. Men det gör också motstånd.

GlesbygdsDivan

Carina Henriksson

”Mångfald föds i motstånd”

Åsa Larsson Blind, ledamot i Sametinget, kräver respekt för urfolksrätten i den gröna omställningen. Foto: Maria Dahlgren

Grön omställning och säkerhet kräver respekt för urfolksrätten

Europa befinner sig i ett avgörande skede. Säkerhetspolitiken har skärpts, den gröna omställningen accelererar och EU betonar behovet av att bli mer självförsörjande på kritiska mineraler. Det menar Åsa Larsson Blind, ledamot i Sametinget.

Mot bakgrund av kriget i Ukraina, sårbara globala leveranskedjor och ökade geopolitiska spänningar fattas beslut i högt tempo. Men just när trycket ökar måste grundläggande principer hållas fast vid. Mänskliga rättigheter – inklusive urfolks rättigheter – kan inte göras till ett hinder som ska rundas i jakten på snabba lösningar.

I den politiska debatten framställs det allt oftare som om mänskliga rättigheter står i konflikt med säkerhet, klimatpolitik och industriell konkurrenskraft. Denna motsättning är falsk. En ny rapport från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, visar att respekt för mänskliga rättigheter inte försvagar ekonomisk utveckling eller konkurrenskraft. Tvärtom pekar forskningen på att verksamheter som tar rättigheter på allvar blir mer stabila, mer effektiva och bättre rustade för långsiktiga utmaningar.

Denna slutsats är central i den europeiska diskussionen om mineraler och råvaror. EU:s ambition att säkra tillgången till strategiska mineraler är begriplig. Men självförsörjning kan inte bygga på att rättsstatsprinciper, urfolksrätt och lokalt självstyre sätts åt sidan. 
Om den gröna omställningen ska vara legitim och långsiktigt hållbar måste den också vara rättighetsbaserad.

Ändå ser vi nu motsatta tendenser i Sverige. Beslutet om grafitgruvan i Nunasvaara i Kiruna kommun illustrerar problemet. I ambitionen att snabbt säkra strategiska mineraler har regeringen drivit igenom projektet trots tydligt motstånd från samiska rättighetsinnehavare, kommunen och miljöorganisationer. Invändningar om mänskliga rättigheter avfärdas ibland som naiva eller verklighetsfrånvända. 

Men här finns skäl att stanna upp och fråga sig vad som faktiskt skiljer Sverige från andra gruvnationer.
Det Sverige ofta lyfter fram internationellt är att vi är ett demokratiskt land som respekterar mänskliga rättigheter, och att gruvverksamhet därför bedrivs under höga krav på rättssäkerhet, miljöhänsyn och samhällsansvar. När utländska bolags intressen tillåts väga tyngre än samiska rättigheter, kommunalt självstyre och miljöaspekter riskerar denna självbild att urholkas. 
Då uppstår en nödvändig fråga: var går gränsen – och vems mänskliga rättigheter anser vi att det är acceptabelt att åsidosätta?
Samerna är Europas enda erkända urfolk. Våra rättigheter till mark, vatten, kultur och näringar är skyddade genom internationell rätt och gäller även i tider av säkerhetspolitisk oro och industriell omställning. Erfarenheterna från Sápmi visar att exploatering utan respekt för samiska rättigheter leder till konflikter, rättsprocesser och förlorad legitimitet – vilket i praktiken försenar projekt och ökar kostnader.

Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att behandla mänskliga rättigheter som ett hinder i kris och omställning. Eller så gör vi dem till en integrerad del av säkerhets-, närings- och klimatpolitiken. Att värna mänskliga rättigheter – inklusive urfolksrätt – är inte ett hinder för säkerhet eller grön omställning. Det är en förutsättning för ett demokratiskt, rättssäkert och långsiktigt hållbart samhälle.

Åsa Larsson Blind, ledamot Sametingets styrelse

NSD Debatt 2026-02-06

Vissa uppenbara osäkerheter har tillkommit för just denna detaljplaneprocess. Vad är det för ansökan som Talga lämnade till EU-kommissionen och fått klassat som ett så kallat strategiskt projekt? Någon insyn i denna ansökan har EU-kommissionen ännu inte medgivit. Kan länsstyrelsen i Norrbotten verkligen ges uppgiften? Just denna länsstyrelse anses av en byggplansexpert som faktiskt jävig. Skall denna detaljplan medge/möjliggöra drift i en eller fyra gruvor? Den frågan har vi ännu inget svar på eftersom ansökan till EU inte har gjorts offentlig.

Vi har hela tiden hävdat att en detaljplan för området där Talga vill öppna fyra gruvor absolut måste vara annorlunda än den som bara avser ett gruvhål. Den ursprungliga detaljplanen avsåg ett gruvhål. Frågan är i högsta grad relevant då Talgas högsta ledning offentligt i vintras medgav att planen för grafitbrytningen innefattade fyra gruvor.

Nu skall alltså regeringen fatta beslut att anta en av länsstyrelsen föreslagen detaljplan i Kiruna kommun. Regeringen tycks vara drabbad av ett oerhört behov av att visa handlingskraft. De som uppenbarligen skall imponeras är de som hävdar den så kallat gröna omställningens omättliga behov av nya gruvor. Beslutet tas då på bekostnad av omistliga naturvärden, lokalsamhällens oro för miljö och klimatet och inte minst rennäringens fortsatta överlevnad. Panikbeslutet är absolut fel tycker vi.

Björn Lundquist, medlem i Naturskyddsföreningen

NSD Debatt 2025-06-23

”Staten kör över en hel kommun i jakten på mineraler”

”När regeringen för första gången överprövar en kommuns nej till detaljplan, och öppnar för en gruva – mot vår vilja – är det inte bara ett angrepp på det kommunala självstyret. Det är också en signal om att miljöhänsyn, urfolksrätt och rättsstatens principer kan åsidosättas i klimatmålets namn. Om detta accepteras – vem står näst på tur? skriver tre Kirunapolitiker.

Regeringens beslut att överpröva Kiruna kommuns nej till detaljplan för Talgas planerade grafitgruva i Nunasvaara är historiskt. För första gången sedan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987 har staten ingripit och satt en kommunal planprocess ur spel. Detta är ett allvarligt ingrepp i det kommunala självstyret och underminerar tilltron till att omställningspolitiken sker på rättssäkra och demokratiska grunder.

Kiruna kommun, och andra kommuner i Norrbotten, har under lång tid tagit betydande ansvar för Sveriges mineralförsörjning. Men efter noggrant övervägande har kommunen sagt nej till gruvprojektet i Nunasvaara. Beslutet baseras på en analys av de potentiella konsekvenserna för lokal samhällsutveckling, miljö, renskötsel och samers rättigheter. Att staten nu väljer att köra över detta beslut underminerar inte bara lokal demokrati, utan sätter även miljö- och sociala hänsyn på undantag.

För första gången sedan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987 har staten ingripit och satt en kommunal planprocess ur spel

Det finns ett starkt och växande motstånd mot gruvprojektet, inte bara från invånare i Vittangiområdet, samebyarna och andra delar av kommunen. Naturskyddsföreningen har dessutom begärt rättsprövning hos Högsta förvaltningsdomstolen. Oron är stor över påverkan på vatten, naturmiljö, hälsa och livskvalitet i området, men också över att beslut fattas långt bort, utan respekt för dem som faktiskt lever med konsekvenserna.

Nunasvaara ligger centralt för renskötseln, en verksamhet av avgörande betydelse för den samiska kulturen. Samiska företrädare har kritiserat projektet och beskriver utvecklingen som ”grön kolonialism”– där klimatmål används för att rättfärdiga exploatering av samisk mark, utan samtycke. Det är en stark formulering, men tyvärr berättigad.

Beslut fattas långt bort, utan respekt för dem som faktiskt lever med konsekvenserna

Sverige har folkrättsliga åtaganden att respektera samernas rätt till inflytande och skydd av sina traditionella marker. Dessa åtaganden får inte sättas ur spel i jakten på råvaror som ger kortsiktiga ekonomiska vinster och målar upp en ”grön omställning” som inte lever upp till namnet. Samtidigt som regeringen driver på för en omställning i form av ökad industrialisering, riskerar man att skapa en situation där de som redan bär den tyngsta bördan, samiska samhällen och andra lokalsamhällen i norr, också betalar det högsta priset.

• Sanna Inga Poromaa, gruppledare, Vänsterpartiet Kiruna.
• Åsa Larsson Blind, gruppledare, Sámelistu Kiruna.
• Lisa Forsberg, gruppledare Feministerna Kiruna

Ministern och den falska matematiken

Ebba Busch smutsar ner den gröna omställningen genom att köra över Kiruna kommuns planmonopol, skriver Ulrik Lidström, Motståndsgruppen.

”Tar man klimatfrågan på allvar och vill se fler arbetstillfällen, då måste man börja älska gruvor” säger Ebba Busch.

Nej, vi måste inte älska gruvor. 

Vi älskar människor och vår natur och vi accepterar gruvor, men inte var som helst.

Talga AB planerar att starta en kolgruva i Nunasvaara tio km utanför Vittangi i Kiruna kommun. Det planerade gruvområdet ligger mellan två älvar, Torne- och Vittangi älvar. Området sträcker sig från älv till älv. Avrinningen sker till båda älvarna. Vittang och andra samhällen nedströms tar sitt dricksvatten direkt från Torneälven.

Grafiten i Nunasvaara är klassad som riksintresse, området är också riksintresse för rennäringen, naturvård och friluftsliv. Torneälven och Kalixälven med biflöden ingår Natura 2000 med syfte att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för naturtyperna, skriver länsstyrelsen i ett remissyttrande till regeringen om bolaget Talgas begäran att Kiruna kommun ska tvingas anta en detaljplan som möjliggör gruvbrytning.

När flera riksintressen krockar så skall en långsiktig hushållning med mark och vatten ha företräde enl. Miljöbalken.

Flera svenska kommuner är kritiska till nya gruvor, så även Kiruna, där kommunen säger ett tydligt NEJ. Anledningarna är bl.a oro för dricksvatten, renskötsel och naturvärden.

Kommunen har planmonopol, det kör regeringen över. 

”Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka”, och ”I Kiruna har vi 1000 lediga jobb och inga lediga bostäder. Det kommer att leda till fly-in-fly-out, vilket bara ger kostnader och inga inkomster till kommunen”, säger kommunalrådet Mats Taaveniku.

”Det här är bäst för folket i Kiruna” säger Ebba Busch till SVT. Vad Kirunaborna tycker, ignorerar Ebba Busch totalt, som vilken kolonial härskare som helst.

Ebba vet absolut inte vad som är bäst för Kiruna, hon verkar inte känna till de intressekonflikter som den gröna omställningen medför. Det är inne i det planerade vattenskyddsområdet för Vittangis vattentäkt som gruvan planeras.

Ingen hänsyn tas heller till rennäringen och de tre samebyarna som drabbas av både störningar och betesmarker kommer att skäras av.

Hur kan reglerna tolkas så olika? I södra delarna av landet används planmonopolet av kommunerna. I Öckerö där kommunstyrelsens ordförande är KD:are har det kommunala vetot använts mot en planerad vindkraftspark 15 km ut i havet, trots 50 arbetstillfällen, men i Kiruna går det bra att köra över kommunens planmonopol. Diktatoriskt av Ebba och regeringen.

Trots att kommunen motsätter sig den planerade gruvan går Ebba på med mantrat ”Ni får ju jobb”.

Vi är inte i behov av jobb. Vi saknar bostäder, vi har en bristfällig vård, tandvården saknar resurser och det är stora brister i äldreomsorgen. Men Ebba går på, ”Man får arbetstillfällen. Man får ett oberoende av Kina och Kongo och man får en ekonomisk tillväxt i Kiruna och i Sverige.”

”Ska det va så svårt att fatta att det är falsk matematik” som Peps Persson sjöng. 

I Kiruna blir det ingen tillväxt, däremot ett hål i den kommunala börsen. Smutsiga rövarfasoner av Ebba och regeringen, vi är riktigt förbannade.

”Hennes uttalanden är stötande för många Kirunabor. Jag skulle kunna säga att jag får väldigt mycket kritiska frågor”, säger Krister Pounu (KD i Kiruna).

Sätt alla fyra planerade gruvor under lupp. En ny bedömning av hela projektet vore kanske det som skulle vara bäst?

Ulrik Lidström – Arbetsgruppen – STOPPA gruvan i Nunasvaara

NSD Debatt 2025-03-13

Debatt. Har grafit spelat ut sin roll i batteritillverkningen?

Det finns alternativ till grafit för batteritillverkning, skriver Ulrik Lidström som ifrågasätter gruvplanerna i Vittangiområdet.

Här i området vill Talga etablera en gruva för brytning av grafit. Foto: Jonny Vikström

31 januari startade förhandlingarna i Mark- och miljödomstolen gällande bolaget Talga AB:s ansökan om grafitbrytning i Nunasvaara utanför Vittangi. Ett känsligt område mellan Torne- och Vittangi älvar som kommer att skäras av från älv till älv pga de planerade gruvorna.

Strategin från Talgas sida att endast söka miljötillstånd för Nunasvaara Södra som är en mycket liten del av fyndigheten som innefattar ytterligare tre gruvor, gör att domstolen inte kan bedöma helheten av de konsekvenser hela projektet kommer att få på den omgivande miljön och de två älvarna. Vår uppfattning är att ansökan måste avvisas och bolaget ska återkomma med en ansökan där hela gruvprojektet ingår, först då kan man få en samlad bild av hur den omgivande miljön kommer att påverkas.

Per-Erik Lindvall, styrelseorförande i Talga AB säger sig vara trygg med det underlag som lämnats till domstolen. Men om man tittar på den naturvärdesinventering (NVI:n) som gjorts för Talgas räkning så borde han ha svårt att sova om nätterna. Den är under all kritik, med stora brister och den följer inte den svenska standarden. 

Den NVI som är gjord presenterar långt ifrån alla naturvärden som finns i området. 

Under sommaren och hösten har några ortsbor och Naturskyddsföreningen varit ute vid området under 14 timmar och inventerat (”letat saker”). 82 fynd har registrerats i Artportalen fördelade på 36 arter. Av dessa 36 arter är i den svenska rödlistan, 6 klassade som hotade i kategorin VU (sårbara), 13 klassade som rödlistade i kategorin NT (nära hotad), 17 arter som noterats finns inte med i rödlistan, men klassas i vissa fall som signalarter. ”Jag är inte ett dugg förvånad över det, -Naturskyddsföreningen brukar hitta saker och ting”, säger Lindvall som tycker att Talga har gjort en ordentlig ”naturinventering”.

”Våra batterianoder är världens grönaste med de lägsta koldioxidutsläppen” påstår Talga.