De flesta laddhybrider och helelektriska fordon använder litiumjonbatterier. Energilagringssystem, är viktiga för helelektriska fordon, laddhybrider (PHEV) och hybridelfordon (HEV).
Fördelen med dessa batterier är att de har lång livslängd och hög energitäthet, det vill säga att de kan lagra mycket energi. Men det finns också nackdelar med batterierna, bland annat risken för brand och explosion.
En av utmaningarna med dagens litiumjonbatterier är användningen av grafit. Grafit är ett fossilt kol som antingen bryts eller tillverkas av andra fossilbaserade material. Brytningen i gruvor sker också ofta under mycket bristfälliga förhållanden, med svåra sociala och miljömässiga konsekvenser.
Risker med litiumjonbatterier
- Termisk rusning som kan ge upphov till brand i batteriet.
- Utsläpp av farliga gaser från batteriet som kan påverka hälsan, leda till eller förvärra brandförloppet.
- Återantändning, ett batteri som inte kylts tillräckligt efter en brand kan börja brinna igen.
Litiumets baksidor
Du är förmodligen redan bekant med utmaningarna med traditionella litiumbatterier: de är dyra, potentiellt brandfarliga och kräver sällsynta råmaterial som ofta bryts under miljömässigt tveksamma förhållanden.
Varje cell i litium-jon-batteriet består av två elektroder, en separator och elektrolyt. En av elektroderna är gjord av grafit, medan den andra är en förening av litium, nickel, mangan och kobolt.
I jämförelse med befintliga batteritekniker, som till exempel blybatterier, har litiumjonbatterier en hög energidensitet, vilket betyder att de både väger mindre och tar mindre plats. Detta gör dem till ett attraktivt alternativ, men deras användbarhet inom storskalig energilagring har också ett antal begränsningar. Bland annat är de trots sänkta kostnader fortfarande relativt dyra att tillverka, bland annat på grund av att det krävs stora mängder litium och kobolt. De laddar också ur sig själva även när de inte används. Det innebär att litiumjonbatterier lämpar sig bäst för kortvarig lagring av energi.