Artiklar / Texter

Inlägg av Carina Henriksson på Facebook

Lördagen den 30 maj 2026

Under lördagen samlades bybor och människor från när och fjärran i Vittangi för manifestationen JA till en framtid utan gruva i Nunasvaara!

Det blev en dag präglad av engagemang, gemenskap och kärlek till platsen – en kraftfull samling för vår natur, våra skogar, våra vatten och för en framtid utan gruva i Nunasvaara.

I fronten stod Ulrik Lidström, Hanna Råman, Naturskyddsföreningen Kiruna och Mats Sidmalm som konferencier under dagen och kvällen. Tal, musik, möten och samtal vävdes samman till en manifestation där människor från olika bakgrunder förenades kring samma övertygelse: att naturen inte är en resurs bland andra, utan själva grunden för liv, kultur och framtid. Föredrag/Tal av bl.a Urpo Taskinen, Mats Taaveniku, Björn Lundquist, Lars Munk, Karin Kvarfordt Nila, Henrik Blind, Mia Svedäng. Musi/Poesi av bl.a Simon Marainen, Rönn-Lisa, Örjan Mäki & Johan Mäki (Favorite Hippies), Viktor Krutrök, Jonas Pietikäinen från Höstorkestern, Arvid Andersson Ellis från Glesbygd’n, Carina Henriksson och Roger Norén m.fl samt uppströms Yngve Bergqvist, Einar Knudsen (med 2 fulla flottar), Håkan Lundström, Simon Lundström m.fl

När samer, tornedalingar, kväner, lantalaiset och bofasta står sida vid sida blir det tydligt att kampen handlar om mer än en enskild gruva. Den handlar om rätten till marken, vattnet och berättelserna. Om demokrati. Om vilka värden som ska få väga tyngst när beslut fattas om människors livsmiljöer.

Nunasvaara är en av många platser där biologisk och kulturell mångfald riskerar att offras i exploateringens namn. När kommuner och medborgare körs över med hänvisning till nationella intressen uppstår en avgörande fråga: Vem äger egentligen framtiden?

Mitt i denna kamp fanns också något annat. Sångerna. Samtalen. Barnens lek vid älven. Kaffekopparna i händer som möttes. Påminnelsen om att motstånd inte bara handlar om att säga nej – utan också om att försvara det man älskar.

GlesbygdsDivan Carina Henriksson & Roger Norén var på plats med två infotainmentinslag: ett vid älvstranden och ett mitt i manifestationen. Där vi hade skrivit 2 musikaliska manifest som försökte fånga rösterna, känslorna och berättelserna som sällan ryms i beslutsunderlag och pressmeddelanden, men som bär själva kärnan i frågan.

Och när orden från alla deltagare på, framför och bakom scenen tystnat fortsatte älven att tala.

Älven flyter genom marker där människor levt, arbetat, fiskat, sörjt och firat i generationer. Den bär minnen av dem som kom före och ansvar inför dem som kommer efter.

För att förstå vad som står på spel behöver vi alla därför lyssna vidare – till de röster och de ord som formulerats i manifestationens eget budskap – och lyssna inåt – till oss själva.

Vad vill vi lämna efter oss?

///

Här följer utdrag ur det musikaliska manifestet som GlesbygdsDivan&Roger gjorde uppströms efter älven.

”Vi står här i en tid – då allt verkar ha ett pris – men inget längre är ovärderligt.

Vi får höra att detta är en nödvändighet.

Att våra marker är nationellt intresse.

Att vissa landskap måste offras för ekonomin, industrin och framtiden.

Märkligt nog är det alltid samma platser – som ska ge upp sin mark och samma männsikor som ska ge upp sina vatten.

Alltid med löften om att skadorna går att hantera senare.

Men senare är också en tid någon måste leva i.

En dag kommer någon stå här efter oss.

Kanske ett barn.

Kanske någon som ännu inte är född.

Och den människan kommer fråga:

Vad gjorde ni när ni visste?

När ni förstod vad som höll på att hända med skogarna, vattnet och markerna?

Så vad svarar vi?

Att vi trodde någon annan skulle säga ifrån? Att allt redan var bestämt?

Att pengar vägde tyngre än liv?

Nej.

Vi vill kunna säga:

Vi stod här.

Vi skyddade det vi älskade.

Vi skyddade det vi älskade.

Vi försökte lämna världen lite mer hel än vi fann den.

– SÅNG

Det finns ett ord som ofta används om sådana här platser: resurs.

Nuunasvaara är inte en resurs.

Det är ett hem.

Ett landskap.

Ett sammanhang.

Liv

Det finns människor som tror att natur är något man besöker.

Här vet vi:

Att naturen är ovärderlig

Att naturen är något vi alla tillhör.

Vi står här idag

För skogen.

För vattnet.

För stillheten.

Och framtiden.

Vi säger Ja – till en framtid utan gruva.

– SÅNG”

///

I kampen för vår natur står vi enade. När våra kulturer och marker hotas står vi starka – tillsammans. Nunasvaara är en av många platser där biologisk och kulturell mångfald hotas av osynliggörande och utrotning. Det demokratiska Sverige gungar när kommun och medborgare körs över med hänvisning till nationellt intresse. När kapitalet styr väger kultur, historia och natur lätt. Allas våra röster är viktiga.

Och det tar inte slut här…

Efter grafit i Nunasvaara följer kobolt i närheten av Pessinki naturreservat och koppar, guld, silver och molybden i Laver och ….

Naturskyddsföreningen i Norrbottens län, Naturskyddsföreningen, Amnesty Sápmi

///

Vi samtalar vidare i sommar med KalhyggesOpera • Opera Vildmark, där Kalhyggesopera möter Norrbottens urskog 17 juli i Lainio By – Det blir opera mitt i den boreala verkligheten i anslutning till Pessinki Naturreservat.

I Lainio by hålls föredrag, exkursioner, workshop, utställningar som kastar ljus på klimat och miljö- hållbarhetsfrågor, det finns även plats för reflektionsstunder och en poesistuga – allt under paraplyet SKOGSRUM – med deltagarbaserade aktiviteter för alla åldrar.

Kammaroperan ”Sång för en förlorad skog” behandlar solastagi, sorgen efter en förlorad plats.

Läs mer på vår hemsida https://www.glesbygdsdivan.se/kalhyggesoperan

eller Facebook KalhyggesOpera • Opera Vildmark

GlesbygdsDivan Carina Henriksson

Citat: ” Min kamp för kulturell, språklig och biologisk mångfald handlar ytterst om rätten att finnas till — människor, språk, skogar, älvar och livsformer. Vi finns alla här, sammanvävda med varandra, och när någon tystas eller något utplånas förlorar vi alla en del av vår gemensamma framtid.”

Carina Henriksson (GlesbygdsDivan) är en flerfaldigt prisad gräns- och genrelös sångerska, scenkonstnär, regissör, dramatiker, låtskrivare och kulturaktivist med rötter i både den samiska och tornedalska minoriteten. Med en repertoar som spänner från opera och folkmusik till jojk och alternativ pop ger hon röst åt samiska och tornedalska berättelser på nationella och internationella scener.

Som grundare och konstnärlig ledare för GlesbygdsDivan och Opera Vildmark, samt initiativtagare till Arctic Artist, skapar hon flerspråkig och transdisciplinär scenkonst som stärker minoritetskulturer och bygger broar mellan människor, språk och kulturer i den arktiska regionen. Hon arbetar även med föreläsningar och infotainment (mix av sång, musik, poesi, storytelling och föredrag) kring kultur, identitet och livshälsa och har just inlett ett samarbete med Rättighetscentrum i Norrbotten för att genom konstnärliga uttryck lyfta frågor om demokrati, mänskliga rättigheter, diskriminering och allas lika värde.
Hennes kulturgärning har uppmärksammats genom bland annat SVT:s filmatisering av den trespråkiga operan Björnen på Icehotel samt dokumentärserien VildmarksDivan på SVT. Även kungahuset har uppmärksammat hennes arbete för tillgänglig och diversifierad kultur i hela landet samt kulturens betydelse för demokrati och livshälsa i glesbygd.

Vad händer när skogen får en röst? När älven minns?

I sitt konstnärskap lyfter Carina frågor om människans relation till naturen, platsen och det levande kulturarvet i norr. Hållbarhetsfrågor och långsiktigt hållbara livsmiljöer gestaltas bland annat

i den tvåspråkiga sångcykeln Strandpartitur–Rantapartituuri, där de kvarvarande fria älvarna får röst genom musik och sceniskt berättande. Här förenas ekologiska perspektiv med kulturhistoria och människors minnen av älvlandskapens betydelse för identitet, språk och livsvillkor.

Detta engagemang fortsätter i arbetet med kommande KalhyggesOpera, med premiär den 17 juli under kulturveckan i Lainio By. Operan utspelar sig i den boreala verkligheten nära Pessinki naturreservat, ett område som hotas av exploatering och kortsiktig resursutvinning. Genom konsten synliggörs både skogens existentiella värden och behovet av ett hållbart skogsbruk som värnar biologisk mångfald, kulturmiljöer och framtida generationers livsmiljöer.

I pipeline ligger även en gruvopera som planeras i samverkan med kulturhuvudstadsåret Kiruna 2029.

Carina kommer även medverka vid Arctic Art Summit, kulturpolitiskt toppmöte i Umeå och delta i en panel där jag är Sveriges röst i en internationell panel från Arktiska regionen – där vi samtalar bl. a kring konstens roll och möjligheter att påverka.

Citat: ”Jag engagerar mig för att våra sista sammanhängande natur- och kulturmiljöer inte ska offras för kortsiktig exploatering. Nunasvaara handlar inte bara om en gruva — det handlar om vilket arv vi lämnar vidare, om respekt för de människor som bor här, respekt för naturen och de livsformer som hör hemma där.” — GlesbygdsDivan Carina Henriksson

Roger Norén
Citat: ” I en samhällsomvandling så omfattande som den vi nu ser i norra Sverige måste alla perspektiv få höras innan avgörande beslut fattas om framtiden. Kulturscenen har en unik roll eftersom den är neutral mark – här möts människor först som människor, innan de möter varandras åsikter. Det skapar förståelse istället för polarisering. För många människor handlar det om identitet, historia, natur och tillhörighet. När människor med djupa rötter i bygden känner oro inför vad som kan gå förlorat måste det tas på största allvar. – Det skapar förståelse istället för polarisering. För många människor handlar det om identitet, historia, natur och tillhörighet. Vi får inte bli så fattiga i vårt sätt att tänka att enbart kortsiktig ekonomisk vinning får styra beslut som påverkar både människor, kulturarv och landskap för generationer framåt” – 

Roger Norén är multiinstrumentalist med piano, dragspel och klarinett som främsta instrument, och medverkar regelbundet som musiker i GlesbygdsDivans turnerande produktioner och infotainment. Han har tidigare varit verksam som klarinettist i flera orkestrar, undervisat vid Musikhögskolan i Piteå och varit medförfattare till ett flertal musikskolor och pedagogiska verk.

Till vardags arbetar han som konserthuschef vid Studio Acusticum, ett av norra Europas mest moderna konserthus och en central aktör inom kulturdriven samhällsutveckling i norra Sverige. Där arbetar han i nära samverkan mellan kultur, näringsliv, forskning och utbildning för att stärka hållbara och attraktiva livsmiljöer. 

Genom sitt arbete verkar han för att synliggöra kulturens roll som demokratisk kraft och samhällsbärare — där konst och musik inte bara skapar upplevelser, utan också förenar människor, stärker identitet och bidrar till långsiktigt hållbara samhällen.

Citat: ”När regeringen hänvisar till ’nationellt intresse’ men samtidigt kör över samiska, tornedalska och bofasta perspektiv, liksom kommunens egna ställningstaganden, då urholkas demokratin. Det är ett allvarligt övertramp när människors levda erfarenheter, kulturarv och långsiktiga livsmiljöer väger lättare än kortsiktig exploatering och resursutvinning — särskilt när våra sista kvarvarande fria och outbyggda älvar hotas och grundvatten riskerar att förorenas för generationer framåt.” — GlesbygdsDivan Carina Henriksson

2026-05-17

Jonas Sjöstedt.  Den 25 april 2026 på facebook

Ska verkligen de som bor nära en gruva ha mindre rätt till rent vatten än andra? Läs veckans krönika i Folkbladet:

Sveriges EU-kommissionär, moderaten Jessika Roswall, är unik. Det är den första EU-kommissionären i EU:s historia som ansvarar för miljöfrågor och fokuserar mer på att försämra EUs miljödirektiv än att på att minska miljöförstöringen.

EU-kommissionen fungerar allt mer som en utförarorganisation för de storföretag och lobbyister som går som barn i huset i de stora kontorskomplexen i Bryssel.Modeordet för dagen är förenkling, i praktiken handlar som om lägre miljökrav och sämre rättigheter för löntagarna.

Nu senast är det gruvindustrin som har lyckats i sin lobbying. Publikationen DeSmog rapporterar om att enbart lobbygruppen Euromines hade 108 möten med EU-kommissionen 2025. Svenska gruvföretag tillhör de mest aktiva i arbetet för att försämra EU:s miljökrav.

De ser ut att ha lyckats. EU-kommissionen förbereder ett förslag om att sänka kraven på vattenkvalitet i samband med just gruvbrytning. I klartext innebär det att den som bor i närheten av en gruva ska tvingas godta sämre vattenkvalitet än andra EU-medborgare.

En betydande del av de möjliga nya gruvorna ligger i Sverige.

Jag föreslår att Jessika Roswall åker en tur Malmfälten, Västanå vid Indalsälven i Medelpad eller Norra Kärr vid den unika sjön Vättern och förklarar för de som bor där varför just de ska ta risken att få sitt vatten nedsmutsat.

Det handlar om att skapa undantag i EU:s ramdirektiv om vatten, ett avgörande verktyg för att se till att vi har rent dricksvatten. Jag var med och förhandlade fram direktivet i en förlikning med EU:s ministerråd för 25 år sedan.

EU har regler om gruvavfall. Jag var ansvarig för EU-parlamentets del när de förhandlades fram. Den direkta orsaken till att de togs fram var stor miljökatastrofer i Rumänien och Spanien när gruvdammar kollapsade och smutsade ned flodsystem och skyddade naturområden med giftigt avfall.

Även Sveriges blåbruna regering har lobbats hårt av gruvföretag. Det är sannolikt en av orsakerna till att Ebba Busch vill avskaffa att rennäringen ses som riksintresse.

Många omstridda gruvprojektet ligger i Sapmi och påverkar samebyarnas framtid.

Regeringen körde över Kiruna kommun som inte ville ha en ny grafitgruva i Vittangi. Högerregeringen verkar se på Norrland som en koloni där man inte behöver ta så stor hänsyn till oss som bor här.

Vi behöver gruvor inte minst för dem gröna omställningen. Men gruvorna måste klara miljökraven och städa upp efter sig när brytningen är avklarad. Genom att ställa tydliga miljökrav måste metoderna för brytningen anpassas och långsiktiga seriösa företag gynnas.

Förslaget om försämrade miljökrav för gruvor är inte bara oansvarigt för vår miljö. Det kommer att öppna för liknande krav från andra branscher. Dessutom lär det leda till att motståndet mot nya gruvor hårdnar. Varför ska de som bor nära en gruva acceptera sämre vattenkvalitet än andra?

För att gruvor ska accepteras bör vi gå en annan väg. Miljökraven ska självklart respekteras. Rennäring och naturskyddade områden ska fredas. Kommunerna bör få hjälp med bostäder, utbildning och infrastruktur så att nya gruvor leder till fler invånare som betalar kommunalskatt, nya barn i skolan och livskraftiga samhällen.

Den löjligt låga mineralavgiften i Sverige bör höjas så att mer av gruvbolagens vinster hamnar där rikedomen skapas.Rikedomen i marken tillhör oss som bor här, inte gruvbolag med huvudkontor långt borta.

KD; om marken, makten och människorna i norr

Det finns en gammal politisk metod.
När problemen blir för stora – peka ut någon mindre grupp och gör den till hinder.

Efter era utspel i Luleå framstår det som att ni har valt just den vägen.

Ni pekar ut renskötande samer som bromskloss för utvecklingen i norra Sverige.
Ni talar om att deras rättigheter måste “vägas” mot andra intressen – som om dessa rättigheter vore ett problem som ska hanteras, snarare än något som ska respekteras.

Det är inte bara en förenkling. Det är en farlig sådan. För den verklighet ni beskriver stämmer inte. Norra Sverige är inte ett tomrum som väntar på att fyllas.
Det är ett av Europas mest exploaterade områden. Skogsbruk, vattenkraft, gruvor, infrastruktur och vindkraft har under decennier tagit mark i anspråk – ofta på bekostnad av just renskötseln.

Vi vet hur det är att leva i en region som bär upp en stor del av landets rikedomar, men där vinsterna alltför ofta hamnar någon annanstans. Och mitt i allt detta pekar ni ut renskötseln som problemet. Inte exploateringen. Inte systemet. Inte obalansen i makt och resurser. Utan renskötarna. Det är ett märkligt val.

För sanningen är att renskötseln inte har trängt undan andra intressen – den har trängts undan, under lång tid. Lavmarker har försvunnit. Flyttleder har brutits. Betesland har fragmenterats. Det som återstår är inte ett överflöd av mark, utan ett allt snävare utrymme. Ändå är det där ni sätter strålkastarljuset.

När ni talar om “vanliga människor” som ställs mot samer skapar ni en berättelse om ett “vi och dem”. Men det finns inget sådant “dem”. Det finns bara människor som bor här.
Som arbetar här. Som lever sina liv här – med eller utan renar. Samer är inte ett hinder för utveckling. De är en del av den. Det som däremot förtjänar att diskuteras är varför så mycket av värdet som skapas i norr inte stannar i norr. Varför kommuner pressas till bristningsgränsen samtidigt som miljardinvesteringar rullar in.
Varför infrastrukturen slits ned utan att byggas upp i samma takt.
Varför de som bär konsekvenserna så sällan får makten över besluten.

Det är frågor om struktur. Om prioriteringar. Om ansvar.

När staten säger sig vilja “väga intressen mot varandra” måste vi också fråga, vem håller i vågskålen? För historien visar att det sällan är de som står närmast marken.

Era ord spelar roll. De formar hur människor ser på varandra. De kan bygga förståelse – eller misstänksamhet. De kan samla – eller splittra. Det ni nu gör riskerar det senare.

Det finns en lång tradition av att förenkla komplexa problem genom att peka ut en grupp som hinder. Den vägen leder sällan framåt. Den leder till djupare konflikter och sämre beslut. Norra Sverige behöver inte fler förenklingar. Vi behöver ärlighet. Om marken.
Om makten. Om vem som vinner – och vem som förlorar.

Krister Pounu, här om dagen ställde jag en fråga till dig om varför du inte har berört Talgas planerade gruva i Nunasvaara utanför Vittangi och hur du ser på projektet.

Projektet där din partiledare Ebba Busch valde att köra över vår kommun i sin framfart mot en grönare värld. Svaret jag fick var minst sagt kluvet och sa egentligen ingenting om hur du ser på saken. Du hakar bara på partiledningen utan att reflektera över frågan.

– ”Jag är kluven, det får framtiden visa”, -”Men Talga uppfyller lagstiftningen, då är det så”. -”Lagarna ska politiken helst följa”. -”Det gäller dock att de följer upp sina åtaganden”.

Men så, två dagar senare läser jag i en annons som KD hade i Kiruna Annonsblad, med en bild på dig och som jag tolkar det så står du för uttalandet som grundar sig på att du tycker att kommunen ville aktivistiskt obstruera majoritetens (medborgarnas) vilja, -”All fokus som läggs på att sabotera för gruvföretaget tar tid från att kratta manegen för våra engagerade entreprenörer. Jag vill hellre fria än fälla våra exploatörer och entreprenörer”. Inte så kluvet längre, men alla har ju rätt att ändra sig. Det svänger lite hit och dit.

Text: Ulrik Lidström 24 april 2026

Foto: LISA MATTISSON

Talga grundades 2009 av Mark Thompson, som tidigare, mellan 2006 till 2009, varit chef för prospekteringsbolaget Catalyst Metals. Efter dessa tre år var dock bolagets aktie ner 75% på den australienska börsen. Därefter avgick Thompson och startade Talga.

Även Martin Phillips har sin bakgrund inom prospekteringsbranschen. Och även han på ett företag med tuff börshistorik. Phillips var VD mellan 2010 och 2013, och under tiden tappade Bulletin Resources aktie 90%.

I Talgas ledning är det bara Phillips som har erfarenhet av batterier. I slutet av 90-talet var han chef för en återvinningsanläggning i Malaysia för blybatterier för bilar.

Talga har motsvarande 850 Mkr i börsvärde och ägarlistan domineras av australiensiska småsparare. VEM KÖPER?

Talga lyfter ofta fram hur många batterifabrikssatsningar som lanserats i Europa. Vad de mer sällan talar om är vilka batteritillverkare de har som kunder.

Faktum är att kundunderlaget är smalt. 

Den enda kunden som det slutits avtal med är batteri-startupen Nyobolt. Ett brittiskt bolag som 2024 omsatte 9 miljoner dollar. Företaget har dock ingen fabrik.

Bolaget menar att det finns en överenskommelse med samebyarna. 

Sådan överenskommelse finns inte och de tre samebyar som direkt och indirekt berörs av planerna; Talma, Saarivuoma och Gabna motsätter sig gruvplanerna kraftfullt. Bolagets känsla för urfolks rätt är obefintlig.

Att alla människor är lika mycket värda eller att män och kvinnor har samma rättigheter är något den som vill leva här måste ställa upp på, menar Busch.

Det måste vara glasklart vilka värderingar som gäller i Sverige.

Det menar KD-ledaren Ebba Busch.

– Dels för att hålla packet borta, säger hon i KDU:s podd ”Vad sa du nu”.

– Vi behöver sätta en glasklar gräns för vad vi accepterar i vårt land och inte. Det är av två anledningar. Dels för att så att säga hålla packet borta. Men också för att göra vägen in i det svenska samhället för den som vill bli en del av Sverige, säger hon.

Hon anser att Sverige kan bli större – men vem som helst är inte välkommen. Det handlar förutom om att ställa upp på de svenska värderingarna också om saker som att kunna försörja sig själv och inte leva på bidrag.

Regeringen och näringsminister Ebba Busch har återkommande uttalat stöd för Talga.

Förutom regeringens slutord gällande detaljplanen, har stödet mynnat ut i stora ekonomiska stöd, ALLTSÅ BIDRAG.

Från Sverige har Talga beviljats 83 miljoner kronor genom Energimyndighetens initiativ Industriklivet. Utöver 770 miljoner kronor från EU:s innovationsfond.

Alla ska vara lika mycket värda,

menar Ebba Busch?

Grön omställning

Här jäser motståndet mot gruvorna

Publicerad 17 januari 2025

Här är Bergsstatens godkända undersökningstillstånd och bearbetningskonsessioner för mineralbrytning i Sverige. 172 av undersökningstillstånden tillkom under 2024. Om man skulle inkludera samtliga gruvor hade de blivit än fler. Källa: Bergsstaten.

Dagens ETC

Just nu finns tillstånd för att undersöka brytning av mineraler på över 800 platser i Sverige.

Förra året fick hela 172 projekt tillstånd att undersöka utvinning.

Helt nödvändigt för den gröna omställningen, anser industrin och regeringen, medan allt mer högljudda kritiker hävdar att brytningen förgiftar dricksvattnet och miljön.

– Det är en hel region som behöver flytta om vattnet förgiftas, säger Birgitta Näsman i Fåker.

Text-Maria Carnhede

Rädda Jämtlands natur! Bevara våra vatten! Stoppa alunskifferbrytning! Med banderoller och skyltar i luften ringlade sig protestmarschen genom de jämtländska byarna – från Ica i Fåker och genom den lilla byn Ålsta. Väl framme i Näs Kyrka hade över 200 människor slutit upp. Politisk färg och ålder bland de samlade varierade. Men en sak förenade människorna som trängdes på kyrkbänkarna: alla ville få stopp på gruvplanerna runt Storsjön.

Birgitta Näsman är en av initiativtagarna till marschen som ägde rum i mellandagarna.

– Vi ser att hela vår livssituation kommer drabbas. I första hand kommer vattnet att förstöras. Vi bor bredvid Näkten, som är ett vattenskyddsområde med fin vattenkvalitet. Och intill ligger Storsjön, som är den fjärde största vattentäkten i Sverige.

Utländska intressen

Området runt Storsjön har under flera år varit högintressant för företag på grund av sina mineraler. Här finns en av Sveriges största uranfyndigheter och alunskiffret i området har halter av exempelvis den eftertraktade batterimetallen vanadin. Företag från flera olika länder har fått tillstånd att undersöka brytning här, vilket fått det lokala motståndet att blossa upp. 

Ger inte upp hoppet

70 mil norrut rinner den mäktiga Torneälven, en av Sveriges nationalälvar, längs den norrbottniska byn Vittangi. Några kilometer från byn uppströms, mellan Torneälven och Vittangiälven, vill det australiensiska bolaget Talga öppna ett gigantiskt dagbrott och bryta 100 000 grafitmalm varje år under en kvarts sekel. 

I Vittangi är ett av argumenten mot gruvan att rennäringen skulle hotas. Bild: Emma-Sofia Olsson / SvD / TT

Men Hanna Råman, en av personerna som arrangerar det lokala motståndet, har absolut inte gett upp hoppet. Hon ser inte heller frågan som avgjord.

– I mitt hjärta är det märkligt att man väljer en plats så nära både Torne älv, där vi tar vårt dricksvatten, och Vittangi-älven. Företaget hävdar att marken kommer bli grönare, mer än återställd, efter gruvans närvaro. Det går inte ens att föra en diskussion om detta. 

– Vilken plats blir renare efter en gruva? Hur seriöst är detta? Hur realistiskt?

Hanna Råman bor själv i Vittangi med två små barn. 

– Jag har börjat tänka tanken om vi ens kan bo kvar här.

Läs hela artikeln här