”Nunasvaara utanför Vittangi i Kiruna kommun, vill ett Australiensiskt företag, Talga, starta en grafitbrytning. Naturlig grafit har av EU klassats som en av 17 strategiska råvaror bland 34 kritiska råvaror. Sedan EU satte upp sin s.k. CRMA (Critical Raw Materials Act) ska brytning av dessa ämnen prioriteras.
Men all gruvbrytning förstör naturvärden och utgör en hälsorisk för människor och natur. De riskerar att sprida ut giftiga tungmetaller och kemikalier som används vid brytning och anrikning. Grafit är ett sådant ämne som många vill tjäna pengar på. Men, brytning av naturlig grafit är förmodligen helt onödig. Den behövs helt enkelt inte. Att starta miljöförstörande och hälsoriskabel gruvverksamhet efter naturlig grafit, som alternativ till syntetisk grafit, är både oansvarigt och onödigt. Naturlig grafit är inte längre något kritiskt råmaterial”. Citat: Olof Hellgren
Det var en gång
Bolagets ursprungliga idé var att såga ut block från berget, det gjordes en provbrytning med denna metod 2015. Syftet var att förädla blocken till grafen. Storskalig produktion av grafen har fortfarande inte påbörjats av något företag, och den globala efterfrågan är begränsad. Problemet är att det tar lång tid att tillverka grafen, och kvaliteten på den producerade grafenen är inte särskilt bra.
Det finns dock några företag som använder namnet ”grafen” för sina produkter, men detta är billigare former av kol staplade i flera atomlager eller med olika kemiska bihang.
Så någon produktion av riktig grafen pågår inte.
År 2020 tecknade Talga AB och LKAB en avsiktsförklaring med ambitionen att tillsammans realisera grafitbrytning i Vittangi, och produktion av batterianoder.
I december 2021 kom informationen om att LKAB klivit av samarbetet med Talga.
LKAB ville inte svara på om de har tappat förtroende för projektet.
Efter floppen med grafen produktionen lades kursen om och fokus ändrades till fordonsindustrin. Bolaget skulle rädda världen genom att tillverka ”världens grönaste batterianoder”, allt i den gröna omställningens namn. Nu inriktade bolaget sig på att spränga berget i bitar och börja tillverka anoder till elbilsbatterier av grafiten, och för att kunna göra detta behövdes en fabrik. Fabriken skulle byggas i Luleå, 35 mil ifrån den planerade gruvan och transporten av grafiten skulle ske med lastbilar. Bolaget lanserade också en hemsida som mer relaterade till en grönsakshandel än ett gruvföretag.
Två år efter första spadtaget med bl.a dåvarande arbetsmarknadsministern Johan Phersson (L) på plats, har bygget av Talgas anodfabrik i Luleå fortfarande inte påbörjats. Nu överväger det australiensiska bolaget att starta upp fabriken i mindre skala för att ha råd att bygga. Tillsammans beräknas gruvan och fabriken kosta 6 miljarder kronor. När första spadtaget togs i september 2023 var budskapet att produktionen skulle vara igång hösten 2025.
Gruvan i Nunasvaara är central för att få finansiering till hela projektet säger Talgas vd, som tycker att ”-de har haft lite motvind”. Som vi ser det så lär inte motvinden avta.
Trots att de flesta tillstånd är klara så har de svårt att få in de pengar som behövs.
I elbilssektorn har nya material börjat användas i batterierna vilket både verkar ha kommit som en överraskning för bolaget och ha inneburit en uppförsbacke.
Motvinden friskade på när Kiruna kommun inte ville upprätta en detaljplan för området, men plötsligt fick företaget lite vind i seglen då de kontaktade regeringen, med den självutnämnda gruvministern Ebba Busch i spetsen. Regeringen körde över kommunens planmonopol och sa att kommunen måste ta fram en detaljplan, och nu på väldigt kort tid.
Arbetet drog dock ut på tiden och då valde Ebba att lägga i backen och köra över kommunen en gång till genom att överlåta arbetet till Länsstyrelsen i Norrbotten för att skynda på ärendet. Det arbetet pågår i skrivande stund.
Nu är företagets planer att en mindre fabrik skall börja byggas under nästa år, och produktionen vara igång 2028. Martin Phillips, vd för bolaget tror att finansieringen skall lösas första kvartalet nästa år. Bolaget har säkrat drygt 700 miljoner kronor från EU:s innovationsfond och beviljats 82 miljoner kronor av Industriklivet, det fattas alltså drygt 5 miljarder kronor.
Idag är siktet istället inställt på batterier för drönare inom krigsindustrin. Så nu verkar det som det där med grön omställning och att rädda världen ändå inte var så viktigt, så det är väl lika bra att bomba sönder planeten istället, inte för att det är så grönt men man tjänar ju pengar på det.
Det är anmärkningsvärt att detta gruvprojekt som nu siktar in sig på krigsindustrin har fått finansiering både från EU:s innovationfond och industriklivet. EU:s innovationsfond syftar till att stödja projekt som har en betydande potential att minska utsläpp av växthusgaser. Industriklivet är ett omställningsstöd till industrier ”för att Sverige skall lyckans nå klimatmålen och minska utsläppen”. Att tillverka produkter för krigsindustrin anses tydligen gynna dessa syften.
En ansvarsfull regering bör ha kompetens att bedöma och skyldighet att skydda medborgarna mot onödiga destruktiva aktiviteter. I den gröna omställningens namn bör en regering vara särskilt vaksam för att bedöma och upptäcka riskfyllda och felaktiga satsningar som gör mer skada än nytta. Den gröna omställningen syftar mot att skydda miljön inte förstöra den. Citat: Olof Hellgren
Är kejsaren naken?
Till skillnad mot andra sagor så lär inte denna saga ta slut här. Fortsättning följer.
Ida Määttä och Ulrik Lidström, Arbetsgruppen STOPPA gruvan i Nunasvaara. 2025
Mycket riktigt, sagan tog inte slut…
Vad bidde det då då
Enligt rapporteringen överväger Talga nu att inte bygga den planerade anodfabriken i Luleå och i stället sälja grafitkoncentrat till USA och Japan, om Sverige och EU inte går in med mer pengar. Hur stärker det Sveriges och Europas egen förädlingsindustri? Vad händer med löftena om lokal samhällsnytta om råvaran förs ut ur landet för att förädlas någon annanstans?
Hur har de beviljade pengarna använts
De personer som sitter på centrala positioner i bolaget får rejäla inkomster. 2026 fick fem personer i ledningen 11 miljoner kronor. Året innan fick sju personer sammanlagt nära 14 miljoner. Det är väl inte meningen att skattebetalarna skall berika Australiensiska lycksökare. En riktigt smart affärside´ kan man tycka, att låta oss betala feta löner till ledningsgruppen för att sedan göra sig ändå rikare på att tömma vårat land på ett mineral genom att spränga sönder stora arealer känslig natur i ett område mellan två älvar och skita ner miljön i omgivningen och närliggande vattendrag. För detta betalar de en mineralavgift på 2 promille av eventuella intäkter.
EU talar om strategisk självförsörjning och grön omställning
Offentliga medel ska användas ansvarsfullt. Om samhället förväntas bidra ekonomiskt måste det också finnas tydliga krav på insyn, miljöhänsyn och konkret samhällsnytta.
Risken får inte hamna hos oss skattebetalare när vinsterna hägrar och sedan vältras över på allmänheten när kalkylerna inte håller. Bara för att ett projekt klassas som strategiskt av EU är det ingen garanti för att det är klokt, hållbart eller ekonomiskt livskraftigt. Det ger heller inget frikort att bortse från lokalbefolkningens invändningar. Klimatomställningen är viktig, men den får inte bli ett argument för att köra över människor och natur. Vackra formuleringar om hållbarhet är värdelösa om de inte följs av handling och ansvar.
Talga påstår mycket, men vad är sant
Talga påstår också att alla tillstånd som krävs för den första gruvan, Nunasvaara Södra är på plats men så är det inte. Bygglov saknas och Naturskyddsföreningen har begärt rättsprövning vid Högsta Förvaltnings Domstolen angående regeringens beslut om detaljplanen. Det finns ännu inget beslut i frågan.
Talga påstår också att det finns en överenskommelse med berörda samebyar. Enligt uppgifter så finns ingen sådan överenskommelse. Talma, Saarivuoma och Gabna motsätter sig gruvplanerna.
Den avgörande frågan är därför inte bara om grafiten behövs. Den är om just detta projekt, på just denna plats och på dessa villkor, verkligen tjänar samhället. Vem får vinsterna vem får leva med konsekvenserna?
Vem tar ansvaret om miljön skadas – bolaget, staten eller människorna som bor här?Innan vi får svar på den frågan bör vi inte låta talet om grön omställning tysta den lokala oppositionen. Norrbottens natur och vatten är inte en förbrukningsvara.
Sagan tar nog inte slut här heller, chansen är mycket stor att den får samma slut som ”Kejsarens nya kläder” – Det bidde ingenting.
Ulrik Lidström, Nunasvaaragruppen 2026