Vattentäkter
Sveriges riksdag och EU ställer krav på att våra vatten ska skyddas. Bland de viktigaste vattnen att skydda är de vi använder för dricksvattenproduktion. Målet är att vi och kommande generationer ska kunna dricka ett rent och hälsosamt vatten. Ett sätt att skydda sådana vattentillgångar är att inrätta vattenskyddsområden runt våra dricksvattentäkter.
När en ny vattentäkt anläggs tas även hänsyn till vilka möjliga föroreningskällor som finns i området. Tillsammans innebär detta ofta att endast ett fåtal platser är lämpliga för dricksvattenuttag i ett särskilt område.
Kommunala vattenförsörjningsanläggningar är stora investeringar och att flytta en vattentäkt kostar mycket pengar. Dessutom kostar det pengar att behandla vatten så att det blir drickbart. Investeringskostnader och driftskostnader betalas inte med skattemedel utan med VA-taxan. Ökade kostnader för investeringar och drift påverkar därför även VA-taxan. Genom att skydda de naturliga dricksvattenresurserna så att vattnet är så rent som möjligt kan även kostnaderna för vattenförsörjningen hållas låga.
Rent vatten i naturen behövs för att vi ska ha ett hälsosamt dricksvatten i våra vattenkranar. Kiruna kommun har ansvar för att det dricksvatten som kommunen erbjuder är rent. Vatten saknar ägare och det finns många hot som kan leda till att vatten förorenas. Att skydda det vatten som når dricksvattentäkterna är därför ett ansvar som vilar på alla medborgare.
Vattenskyddsområden
Ett vattenskyddsområde är ett område som har stor betydelse för den vattentäkt som skyddas. Området kan vara indelat i olika zoner beroende på vattentäktens sårbarhet och vattnets transporttid till vattentäkten. För vattenskyddsområdet finns föreskrifter fastställda som kan vara olika för olika zoner inom vattenskyddsområdet. Tanken med zonindelningen är att anpassa skyddet så att vattentäkten får ett bra skydd utan att skyddsföreskrifterna blir hårdare än nödvändigt.
Hur påverkas riskfyllda verksamheter?
Inom områden med viktiga dricksvattentillgångar bedrivs eller planeras ofta verksamheter som inte passar ihop med en långsiktigt hållbar vattenförsörjning. Dessa verksamheter måste därför styras i olika grad.
I vissa fall bedöms en verksamhet utgöra en låg risk för vattentäkten och då räcker det med att anmäla verksamheten till kommunen.
Krav på tillstånd för en verksamhet ger kommunen möjlighet att påverka hur denna verksamhet bedrivs, på detta sätt kan vattentäkten få ett bra skydd samtidigt som verksamheten kan tillåtas inom vissa ramar. I tillstånden anges ofta villkor för hur verksamheten ska bedrivas och kontrolleras. Vissa verksamheter bedöms innebära så stor risk för vattentäkten att de inte kan tillåtas inom hela eller delar av vattenskyddsområdet. För sådana verksamheter införs därför förbud inom vattenskyddsområdet.
Metaller, sulfat och surt lakvatten kan påverka vattenkvaliteten i vattendrag och orsaka fiskdöd.
• I Nunasvaara antas malmen vara sulfidhaltig då sidoberg kan vara syrabildande. Den försurande effekten gör att metaller lakas från materialet och kan få negativa konsekvenser. Speciellt om utsläpp sker i viktiga vatten och känslig natur.
• Utsläpp av vatten från verksamheten kan innebära en förändrad ekologi i recipienten som kan påverka möjligheterna för exempelvis fiske. (MKB)
• Sulfider är inom oorganisk kemi svavelföreningar som innehåller sulfidjonen S 2– . De är salter av svavelväte. De flesta sulfider kan framställas genom direkt reaktion mellan grundämnet och svavel. De flesta metallsulfider är ytterst svårlösliga och en del är vackert färgade. På grund av dessa egenskaper har de traditionellt använts vid kvalitativ analys av metalljoner
• Sulfid, inom oorganisk kemi svavelföreningar som innehåller sulfidjonen S2–. De är salter av svavelväte (H2S). De flesta sulfider kan framställas genom direkt reaktion mellan svavel och ett annat grundämne. De flesta metallsulfider är ytterst svårlösliga och en del är vackert färgade. På grund av dessa egenskaper har de traditionellt använts vid kvalitativ analys av metalljoner. Flera sulfider är viktiga mineral av stor ekonomisk betydelse. Mineralen förekommer som s.k. glanser, kiser eller bländen. Av dessa är t.ex. blyglans (PbS), kopparkis (CuFeS2) och zinkblände (ZnS) ekonomiskt viktiga.flotationsprocess och detta kommer att generera anrikningssand. Processvatten uppkommer och detta måste renas, hur har Talga inte uppgett. Hur stora
vattenmängder som kommer att krävas har inte heller uppgetts någonstans. Enligt Talga är torr deponering av anrikningssanden som produceras i processen det mest fördelaktiga. Detta verkar mycket tveksamt då avfallet är syrabildande. Och hur säkra kan vi vara på att inget läcker ut från en sådan förvaring? Och vilken påverkan kan det få på vattnet?
• Om sulfidmineralhalten är hög och volymen bergmassor är stor kan en oaktsam hantering av bergmassorna påverka miljön. Miljöpåverkan uppstår genom att sulfidmineral oxiderar i kontakt med luft och vatten vilket resulterar i att recipienten mottar ett surt lakvatten innehållande höga metall- och svavelhalter. Vatten tillförs normalt sett bergmassorna genom nederbörd.
• sulfidmineral oxiderar vilket resulterar i ett sänkt pH • oxidationsprocessen av sulfidmineral i bergmaterial frigör t ex sulfat, järn och aluminium
i lakvattnet.
• omgivningen blir en dålig grogrund för växter. Om inga åtgärder vidtas kommer det att ta lång tid innan någon ny växtlighet etablerar sig.
• indirekta konsekvenser som utfällning av järnhydroxid kan orsaka igensättning
dräneringsledningar.
• korrosionen av järn- och betongkonstruktioner kan öka i närheten av sulfidförande
bergarter pga av lågt pH.
• Tillsammans med den försurning som kan uppstå vid hanteringen av sulfidförande bergarter riskerar även metallurlakningen att orsaka miljöpåverkan. Av sulfidmineralen är pyrit (FeS2) dominerande i sulfidförande bergarter. Andra sulfidmineral som kan förekomma i sulfidförande bergarter är bl.a. magnetkis (Fe1-x S), zinkblände (ZnS), kopparkis (CuFeS2), blyglans (PbS), arsenikkis (FeAsS). Sulfider som exponeras för vatten och syre vittrar genom oxidation och kan sedan genom lakvattnet läcka ut sitt metallinnehåll. Dessutom innebär oxidation av sulfider att en sur miljö bildas vilket i sin tur kan leda till ökad vittring av andra mineral och ännu mer metalläckage.
• Ofta visar sig dock förekomsten av sulfider, speciellt järnsulfider, genom att vittrade ytor
ser rostiga ut.
• Beräkningar har visat att vattnet, utsläppt till Hosiojärvi efter reningen, kan förändra vattenkemin i Hosiojärvi och även i östra bäcken. Det är främst lågtoxiska (giftiga) ämnen som sulfat, kalcium och klorid som beräknas öka. Även fosfor, uran och ammoniakkväve kan öka något. Beräkningar har gjorts på halter som förväntas uppkommer när gruvan är i full drift. Halterna i Torne älv kommer inte påverkas i en punkt då fullständig omblandning i älvvattnet skett. (MKB)
• Halter över 100 mg/l sulfat påskyndar korrosionsangrepp. Halter över 50 mg/l sulfat kan ge smakförändringar. Höga halter sulfat kan irritera mag-tarmkanalen. Det kan ge övergående diarré hos känsliga barn.
• Kalcium med halter över riktvärdet kan orsaka utfällningar i distributionsan- läggning, va-installationer och sanitetsgods, särskilt vid uppvärmning, samt skador på textilier vid tvätt.
• Klorid kan påskynda korrosion vid halter överstigande 100 mg/ l och ger vanligtvis smakförändringar på dricksvattnet vid halter överstigande 300 mg/l.
• Höga halter fosfat i ditt vatten kan tyda på föroreningar från avlopp eller gödsel. Fosfat kan även ha ett naturligt geologiskt betingat ursprung. Källan till fosfatet kan även förorena vattnet med exempelvis koliforma bakterier så som E.coli, vilket kan ge upphov till allvarliga sjukdomstillstånd.
• Uran i dricksvatten kan påverka njurarnas funktion. Det visar både studier på människor och djurförsök. Njurarna påverkas av uranets kemiska egenskaper, inte av dess strålning.
• Vid vilken ammoniakkoncentration som ett vatten blir toxiskt (giftigt) för vattenlevande organismer beror på deras känslighet för ammoniakexponering. Fisk verkar vara känsligare än flertalet andra organismer, och laxartade fiskar tillhör den känsligaste fiskgruppen. En sammanställning av kunskapen om effekter av ammoniak gjord av den centrala miljömyndigheten i Kanada ledde till följande genomsnittliga akuttoxiska halter för laxfisk: 0,48 mg/l för regnbåge respektive 0,66 mg/l för öring (uttryckt som LC50 för NH3). Vid tillfällig exponering för ammoniakhalter som är högre än dessa värden riskerar således mer än hälften av fiskarna att dö.
