I början av sommaren körde Ebba Busch och högerregeringen för andra gången över Kiruna kommun när det gäller grafitgruvan i min forna hemby Vittangi. Där vill ett australiensiskt gruvbolag öppna en gruva, som ligger mitt i byns vattentäktsområde, mellan Torneälven och Vittangiälven. Kiruna kommun har sagt nej till att göra en detaljplan för Vittangigruvan på grund av riskerna och att det stora miljöingreppet genererar mer kommunala utgifter än intäkter.
På goda grunder befarar Kirunas politiker en ökad belastning på den redan hårt ansträngda kommunala ekonomin. Kiruna är mitt inne i en stadsflytt på grund av LKAB:s gruvbrytning. Kommunen har i princip inte någon arbetslöshet och dessutom en stor brist på bostäder. Detta innebär att gruvetableringen sannolikt leder till fly-in-fly-out-jobb, som genererar skatteintäkter i andra delar av landet eller världen.
Det senaste är att Busch och regeringen tillsammans med det utländska bolaget, med den tidigare socialdemokratiska arbetsmarknadsministern och nuvarande Rud Pedersen-lobbyisten Eva Nordmark som styrelseordförande, har kört över kommunen och flyttat över ansvaret för att göra en detaljplan från kommunen till länsstyrelsen. Samtidigt har Kiruna kommun som på pappret är en av landets rikaste kommuner, om man beaktar de export- och produktionsvärden som skapas i kommunen, fått dra in mjölken i skolan och göra stora besparingar i äldreomsorgen. Malmvagnarna som går mot hamnarna i Narvik och Luleå varje timme dygnet runt är fyllda av rikedomar som försvinner söderut. Kirunaborna ser platser som de älskar försvinna ner i gruvhål och utplånas.
Visst är det viktigt att vi får fram mineraler för att underlätta klimatomställningen. Det ifrågasätter inte Kiruna kommun eller någon annan heller. Men detta får inte ske till vilket pris som helst. Den svenska statens och Ebba Buschs arrogans mot befolkningen i norr stinker av unken kolonialism. Precis som Sara Stylbäck Vesa, som arbetar med kommunikation vid Region Norrbotten, skrev i ett inlägg på sociala medier nyligen finns det skäl för Sverige att ”lära av det normala i jämförbara länder som inte betraktar vissa landsdelar som kolonier”.
Det saknas knappast lärande exempel i vår närhet. I en rapport som 2020 togs fram av Hela Sverige ska leva framgår exempelvis att när det gäller vattenkraften skulle många kommuner i norra Sverige – som idag kämpar med krympande befolkning, dålig ekonomi och smärtsamma välfärdssnedskärningar – fått betydande resurstillskott om Sverige haft samma system för återbäring till vattenkraftskommuner som finns i grannlandet Norge. Då skulle exempelvis fattiga norrbottenskommunen Jokkmokk få ett årligt tillskott på 312 miljoner kronor.
Sollefteå som nyligen blivit av med sitt sjukhus på grund av regionens dåliga ekonomi, skulle få 283 miljoner kronor per år.
Visserligen har Ebba Busch nämnt något om en framtida gruvskatt och att kommuner som bygger ut vindkraften ska kompenseras. Men reformviljan tycks inte vara i närheten av viljan att tillmötesgå de utländska gruvexploatörerna. I de norra delarna av landet växer vreden över orättvisorna och den allt mer ogenerade koloniala utsugningen. Det är förståeligt om det lokalt blir ett nej till fler gruvetableringar. Ska vi lyckas hålla ihop detta land är det hög tid för rikspolitikerna – både till vänster och höger – att lyssna till kraven på någon form av naturresursavgifter eller skatte- och resursfördelningssystem som liknar de som finns i våra närmaste grannländer.
Kjell Rautio, Arbetarbladet 2025-07-30
