Artiklar / Texter

KD; om marken, makten och människorna i norr

Det finns en gammal politisk metod.
När problemen blir för stora – peka ut någon mindre grupp och gör den till hinder.

Efter era utspel i Luleå framstår det som att ni har valt just den vägen.

Ni pekar ut renskötande samer som bromskloss för utvecklingen i norra Sverige.
Ni talar om att deras rättigheter måste “vägas” mot andra intressen – som om dessa rättigheter vore ett problem som ska hanteras, snarare än något som ska respekteras.

Det är inte bara en förenkling. Det är en farlig sådan. För den verklighet ni beskriver stämmer inte. Norra Sverige är inte ett tomrum som väntar på att fyllas.
Det är ett av Europas mest exploaterade områden. Skogsbruk, vattenkraft, gruvor, infrastruktur och vindkraft har under decennier tagit mark i anspråk – ofta på bekostnad av just renskötseln.

Vi vet hur det är att leva i en region som bär upp en stor del av landets rikedomar, men där vinsterna alltför ofta hamnar någon annanstans. Och mitt i allt detta pekar ni ut renskötseln som problemet. Inte exploateringen. Inte systemet. Inte obalansen i makt och resurser. Utan renskötarna. Det är ett märkligt val.

För sanningen är att renskötseln inte har trängt undan andra intressen – den har trängts undan, under lång tid. Lavmarker har försvunnit. Flyttleder har brutits. Betesland har fragmenterats. Det som återstår är inte ett överflöd av mark, utan ett allt snävare utrymme. Ändå är det där ni sätter strålkastarljuset.

När ni talar om “vanliga människor” som ställs mot samer skapar ni en berättelse om ett “vi och dem”. Men det finns inget sådant “dem”. Det finns bara människor som bor här.
Som arbetar här. Som lever sina liv här – med eller utan renar. Samer är inte ett hinder för utveckling. De är en del av den. Det som däremot förtjänar att diskuteras är varför så mycket av värdet som skapas i norr inte stannar i norr. Varför kommuner pressas till bristningsgränsen samtidigt som miljardinvesteringar rullar in.
Varför infrastrukturen slits ned utan att byggas upp i samma takt.
Varför de som bär konsekvenserna så sällan får makten över besluten.

Det är frågor om struktur. Om prioriteringar. Om ansvar.

När staten säger sig vilja “väga intressen mot varandra” måste vi också fråga, vem håller i vågskålen? För historien visar att det sällan är de som står närmast marken.

Era ord spelar roll. De formar hur människor ser på varandra. De kan bygga förståelse – eller misstänksamhet. De kan samla – eller splittra. Det ni nu gör riskerar det senare.

Det finns en lång tradition av att förenkla komplexa problem genom att peka ut en grupp som hinder. Den vägen leder sällan framåt. Den leder till djupare konflikter och sämre beslut. Norra Sverige behöver inte fler förenklingar. Vi behöver ärlighet. Om marken.
Om makten. Om vem som vinner – och vem som förlorar.

Krister Pounu, här om dagen ställde jag en fråga till dig om varför du inte har berört Talgas planerade gruva i Nunasvaara utanför Vittangi och hur du ser på projektet.

Projektet där din partiledare Ebba Busch valde att köra över vår kommun i sin framfart mot en grönare värld. Svaret jag fick var minst sagt kluvet och sa egentligen ingenting om hur du ser på saken. Du hakar bara på partiledningen utan att reflektera över frågan.

– ”Jag är kluven, det får framtiden visa”, -”Men Talga uppfyller lagstiftningen, då är det så”. -”Lagarna ska politiken helst följa”. -”Det gäller dock att de följer upp sina åtaganden”.

Men så, två dagar senare läser jag i en annons som KD hade i Kiruna Annonsblad, med en bild på dig och som jag tolkar det så står du för uttalandet som grundar sig på att du tycker att kommunen ville aktivistiskt obstruera majoritetens (medborgarnas) vilja, -”All fokus som läggs på att sabotera för gruvföretaget tar tid från att kratta manegen för våra engagerade entreprenörer. Jag vill hellre fria än fälla våra exploatörer och entreprenörer”. Inte så kluvet längre, men alla har ju rätt att ändra sig. Det svänger lite hit och dit.

Text: Ulrik Lidström 24 april 2026

Foto: LISA MATTISSON

Talga grundades 2009 av Mark Thompson, som tidigare, mellan 2006 till 2009, varit chef för prospekteringsbolaget Catalyst Metals. Efter dessa tre år var dock bolagets aktie ner 75% på den australienska börsen. Därefter avgick Thompson och startade Talga.

Även Martin Phillips har sin bakgrund inom prospekteringsbranschen. Och även han på ett företag med tuff börshistorik. Phillips var VD mellan 2010 och 2013, och under tiden tappade Bulletin Resources aktie 90%.

I Talgas ledning är det bara Phillips som har erfarenhet av batterier. I slutet av 90-talet var han chef för en återvinningsanläggning i Malaysia för blybatterier för bilar.

Talga har motsvarande 850 Mkr i börsvärde och ägarlistan domineras av australiensiska småsparare. VEM KÖPER?

Talga lyfter ofta fram hur många batterifabrikssatsningar som lanserats i Europa. Vad de mer sällan talar om är vilka batteritillverkare de har som kunder.

Faktum är att kundunderlaget är smalt. 

Den enda kunden som det slutits avtal med är batteri-startupen Nyobolt. Ett brittiskt bolag som 2024 omsatte 9 miljoner dollar. Företaget har dock ingen fabrik.

Bolaget menar att det finns en överenskommelse med samebyarna. 

Sådan överenskommelse finns inte och de tre samebyar som direkt och indirekt berörs av planerna; Talma, Saarivuoma och Gabna motsätter sig gruvplanerna kraftfullt. Bolagets känsla för urfolks rätt är obefintlig.

Att alla människor är lika mycket värda eller att män och kvinnor har samma rättigheter är något den som vill leva här måste ställa upp på, menar Busch.

Det måste vara glasklart vilka värderingar som gäller i Sverige.

Det menar KD-ledaren Ebba Busch.

– Dels för att hålla packet borta, säger hon i KDU:s podd ”Vad sa du nu”.

– Vi behöver sätta en glasklar gräns för vad vi accepterar i vårt land och inte. Det är av två anledningar. Dels för att så att säga hålla packet borta. Men också för att göra vägen in i det svenska samhället för den som vill bli en del av Sverige, säger hon.

Hon anser att Sverige kan bli större – men vem som helst är inte välkommen. Det handlar förutom om att ställa upp på de svenska värderingarna också om saker som att kunna försörja sig själv och inte leva på bidrag.

Regeringen och näringsminister Ebba Busch har återkommande uttalat stöd för Talga.

Förutom regeringens slutord gällande detaljplanen, har stödet mynnat ut i stora ekonomiska stöd, ALLTSÅ BIDRAG.

Från Sverige har Talga beviljats 83 miljoner kronor genom Energimyndighetens initiativ Industriklivet. Utöver 770 miljoner kronor från EU:s innovationsfond.

Alla ska vara lika mycket värda,

menar Ebba Busch?

Grön omställning

Här jäser motståndet mot gruvorna

Publicerad 17 januari 2025

Här är Bergsstatens godkända undersökningstillstånd och bearbetningskonsessioner för mineralbrytning i Sverige. 172 av undersökningstillstånden tillkom under 2024. Om man skulle inkludera samtliga gruvor hade de blivit än fler. Källa: Bergsstaten.

Dagens ETC

Just nu finns tillstånd för att undersöka brytning av mineraler på över 800 platser i Sverige.

Förra året fick hela 172 projekt tillstånd att undersöka utvinning.

Helt nödvändigt för den gröna omställningen, anser industrin och regeringen, medan allt mer högljudda kritiker hävdar att brytningen förgiftar dricksvattnet och miljön.

– Det är en hel region som behöver flytta om vattnet förgiftas, säger Birgitta Näsman i Fåker.

Text-Maria Carnhede

Rädda Jämtlands natur! Bevara våra vatten! Stoppa alunskifferbrytning! Med banderoller och skyltar i luften ringlade sig protestmarschen genom de jämtländska byarna – från Ica i Fåker och genom den lilla byn Ålsta. Väl framme i Näs Kyrka hade över 200 människor slutit upp. Politisk färg och ålder bland de samlade varierade. Men en sak förenade människorna som trängdes på kyrkbänkarna: alla ville få stopp på gruvplanerna runt Storsjön.

Birgitta Näsman är en av initiativtagarna till marschen som ägde rum i mellandagarna.

– Vi ser att hela vår livssituation kommer drabbas. I första hand kommer vattnet att förstöras. Vi bor bredvid Näkten, som är ett vattenskyddsområde med fin vattenkvalitet. Och intill ligger Storsjön, som är den fjärde största vattentäkten i Sverige.

Utländska intressen

Området runt Storsjön har under flera år varit högintressant för företag på grund av sina mineraler. Här finns en av Sveriges största uranfyndigheter och alunskiffret i området har halter av exempelvis den eftertraktade batterimetallen vanadin. Företag från flera olika länder har fått tillstånd att undersöka brytning här, vilket fått det lokala motståndet att blossa upp. 

Ger inte upp hoppet

70 mil norrut rinner den mäktiga Torneälven, en av Sveriges nationalälvar, längs den norrbottniska byn Vittangi. Några kilometer från byn uppströms, mellan Torneälven och Vittangiälven, vill det australiensiska bolaget Talga öppna ett gigantiskt dagbrott och bryta 100 000 grafitmalm varje år under en kvarts sekel. 

I Vittangi är ett av argumenten mot gruvan att rennäringen skulle hotas. Bild: Emma-Sofia Olsson / SvD / TT

Men Hanna Råman, en av personerna som arrangerar det lokala motståndet, har absolut inte gett upp hoppet. Hon ser inte heller frågan som avgjord.

– I mitt hjärta är det märkligt att man väljer en plats så nära både Torne älv, där vi tar vårt dricksvatten, och Vittangi-älven. Företaget hävdar att marken kommer bli grönare, mer än återställd, efter gruvans närvaro. Det går inte ens att föra en diskussion om detta. 

– Vilken plats blir renare efter en gruva? Hur seriöst är detta? Hur realistiskt?

Hanna Råman bor själv i Vittangi med två små barn. 

– Jag har börjat tänka tanken om vi ens kan bo kvar här.

Läs hela artikeln här